Barndomsminnen utanför mitt fönster

Små lätta steg i gruset och viskningar.
- Vera, vi samlar cigarettfimpar!
- Ja, kom!

Jag hör de krypa in under rhododendronbuskarna precis utanför mitt fönster.
Hör hur de letar.
- Oj, det här räcker nog Vera, vi får hälla ut några. Stopp.
- Titta Maja! Vad är det där?
Förtjusta skrik.
- Ta inte i det där! Eller jo.

Vad kan de ha hittat? En utslängd ölburk? En gammal tomat? En kasserad snusprilla? Jag får aldrig veta, mer än att det var ett riktigt fynd.
- Ooäääh, det här kommer bli såå äckligt...
- Så nu blandar vi! Lite till.
- Det är nog bra nu.
- Vänta lite!... okej, klart.
Tystnad.
- Tan tan ta tan, Taan Tan TaTAAN...

Till den omisskännliga Star Wars-melodin tågar de iväg som i procession. Jag ser framför mig hur de med raka armar vördnadsfullt håller sin blandning.
- Hallå där! Vad gör ni!?
En mansröst från våningen ovanför min kräver omedelbar klarhet.
- Geggar. Vi geggar bara, svarar flickorna i kör, snabbt och oskyldigt.
- Jaha, ja, då så, nöjer sig mannen och flickorna springer iväg.

Fast, alla som lekt den leken vet att det ligger så hemskt mycket mer än så i ordet geggar. Att kunna blanda den allra allra värsta häxbrygden kräver noggrant utvalda ingredienser och precision. En konst som förs vidare genom se-och-lär. 
En konst som ger status.
Bara den äldsta brukar veta när blandningen är perfekt. Men den äldsta är också den som står på tur att förlora sina färdigheter. Hon vet det inte än, men obönhörligen sker det i klivet över till vuxenvärlden.


Rita snabbt och enkelt - svårt

Sedan i lördags har blocket med våra teckningar legat kvar på vårt vardagsrumsbord likt ett glasunderlägg. Som ett minne från en kväll då vi skrattade så vi tjöt. Fast vi skrattar faktiskt fortfarande när vi tittar på bilderna.
Sambon är nog den som utmärker sig allra mest med sina bidrag. 
I lördags tyckte jag att det var likt magi att motståndarlaget kunde vinna så överlägset över oss. Vi spelade Pictionary som enkelt uttryckt går ut på att en av lagmedlemmarna får till uppgift att med papper och penna förmedla ett ord eller ordstäv. Innan sanden i timglaset runnit ut måste övriga lagmedlemmar lyckas gissa rätt, gör de det får de flytta fram sin pjäs. Vi var sex vänner och delade upp oss tre och tre. Jag och sambon hamnade i samma lag och vi spelade två omgångar. Vårt lag förlorade båda gångerna. Då, var jag övertygad om att det måste ligga något sorts avancerat fusk bakom det hela. Eller att alla i moståndarlaget var synska. Tittar jag på bilderna nu inser jag att de endast gjorde det som spelet går ut på, ritade så det fanns en chans att förstå. Vilket jag och sambon kanske inte riktigt gjorde...

        

        


Rosa rara grannen

Trots att vi bott i samma hus i tre år möttes vi först i tisdags. På innergården. Djupt försjunken i en bok märker jag inte när hon närmar sig.
- Rosorna ser bättre ut nu, säger hon.
- Förlåt... vad sa du? säger jag och kisar upp mot en äldre dam i vit solhatt med brett brätte.
- Jo, jag sa att rosorna ser bättre ut i år, visst gör de? Förra året var de verkligen för ledsna. Så mycket bladlöss det var då. Jag trodde inte hälften skulle klara sig. 
- Visst ser de fina ut nu, säger jag och vänder intresset mot rosenrabatten som omgärdar gården.
I sanningens namn noterade jag aldrig rosornas hemska upplevelser förra året. Men att de nu verkar trivas kan jag ju hålla med om.
- Kan du mycket om rosor? undrar jag lite försiktigt, ett första försök att få
grepp om vem hon är. Av utseendet att döma borde hon vara över
eller närma sig de 80.
- Nja, inte så hemskt mycket men lite förstår man sig på. Resten går ju att
 läsa sig till på nätet, det är bara att googla sig fram, säger hon som det självklaraste i världen.
- Ja, det är klart...
Så börjar vårt samtal om rosor.

Så för en liten stund sedan plingar det på dörren och där står hon igen. Den här gången har hon varit och hälsat på sin bror som bor i en Brommavilla och med sig har hon trädgårdsblomster. En liten gåva. Bara så där. Jag väljer att kalla henne Rosa, det är inte hennes riktiga namn, men det är hon på något sätt.


Det bilas...

Det bilas utanför vårt fönster. Det bilas så fönsterrutorna skallrar.
Inga väckarklockor behövs längre. Att då presentera favoritspellistan för grannarna känns helt legitimt. Något som varit ett diskussionsämne länge mellan mig och sambon. Uppväxt med tysk paradmusik trumpetandes i öronen (som jag lärt mig alltid bör avnjutas så högt som möjligt), förstod jag först inte alls hans beteende - att han alltid spurtade mot volymknappen så fort jag ville lyssna på musik. Insåg snabbt att enklaste lösningen var att spela det jag gillar när sambon inte är hemma. Kan säga att det har fungerat mycket bra. Fram tills dess att sambon en dag råkade komma hem lite för tidigt. Övertygad om att vi en vacker dag kommer bli vräkta på grund ljudstörning bet inga argument alls. Alltså använder jag numera hörlurar, förutom vid speciella tillfällen. 
- Som när grannen som älskar sin röst men saknar självinsikt intar gården tillsammans med sina gitarrvänner. De har en favoritperson som heter Jesus och de har endast en låt i sin reportoar, hur mycket de än tränar blir de inte bättre.
- Eller som när grannen som har en treåring gör trapphuset till lekrum. Det sker flera gånger i veckan. Jag tror jag kommit på varför. Treåringar gillar eko.
- Eller som när grannarna som är kusiner med varandra än en gång vill påminna om att de hatar varann.
- Eller som nu, när bostadsrättsföreningen intill försöker gräva sig till Kina.

En citronmeliss med humör




Ett praktverk med spretande flygande blad pryder mitt köksfönster.
- Det ser ju ut som ditt hår, säger vännen Tankfull.
Men den har humör. Varje dag kräver den bekräftelse, några skvättar vatten och många kärleksord. Mitt på dagen ska fönstret stå öppet en stund så bladen kan busa i vinden. Gör man den inte till lags försöker den utan omsvep begå självmord genom att slänga alla sina vackra blad ner mot fönsterbrädan.
- Det låter som en riktig drama queen, säger vännen Tankfull.
- Jo, ja, men jag älskar den, svarar jag.
- Kanske finns där mer likheter än bara den med håret, replikerar hon snabbt och leende.