Jo, just det, jag sitter i ett kontorslandskap. Det är social miljöträning utan dess like. På en armslängs avstånd åt båda håll har jag bänkgrannar. Vi sitter tre i rad och mitt emot mig sitter ytterligare tre i rad. Nu har jag upptäckt att alla andra tycks kunna sitta stilla på sina platser. Hur fixar folk detta år efter år?
Redan efter en timme börjar det krypa i mig, lägg på någon timme och jag vaggar stolen sidledes, bakåt och framåt och är helt övertygad om att jag måste ha någon slags odiagnostiserad bokstavskombination. 
Räddingen är den goda-kaffe-maskinen som det tar cirka fem minuter att gå till.
Och det bästa av allt, det finns olika vägar dit så jag kan variera mig. Jag dricker förstås inte kaffe - om man tar te och häller en massa mjölk i koppen så tror jag faktiskt att det kan tas för latte.
En annan sak jag konsekvent kör med är att omedelbart anmäla intresse så fort det finns ett uppdrag utanför huset, oavsett vad. Idag innebar det att gå iväg och handla en matkasse och det förgyllde hela dagen. Ingen annan på redaktionen tycks fatta att jag att jag gör sådant här frivilligt. 
Men kom igen, en hel dag vid ett bord, det blir man ju konstig av. För om du har suttit still så länge - medge att du också börjar tänka lite märkliga tankar?  Johodu!
För inte är det väl bara jag som börjar fundera över hur fort och hur länge man skulle kunna stoppa fingrarna i näsan utan att någon annan märker det?
Eller vilka av bänkgrannarna som skulle gå till final i en gyttjetävling / pajbakningstävling / orienteringstävling?
Vilken kändis bänkgrannarna liknar mest utseendemässigt?
Eller vänta, ta den här - vilka på arbetsplatsen som skulle kunna tänkas strula med varann eller kanske redan har gjort det?


* Ehh, funderar på om ett träningskort skulle kunna råda bot på en del av problemet i alla fall...

Du undrar hur det går?
– Det går bra nu, svarar jag och försöker hindra att ett "tror jag" slipper ur mig.

Hur känns det? frågar du.
– Overkligt, som att jag testar gränser. Jag pratar med människor om deras problem, deras engagemang, mål och drömmar och jag svettas med att formulera meningsfulla och intressanda rader som fångar just dig.
När jag känner mig klar räcker jag över utkastet till chefen. När jag hittar mina ord i tidningen är tanken alltid densamma "ooj... och de tryckte det visst..."
Det bubblar i magen. Glädje.

Men mailkorgen svämmar över av personer som irriterat upp sig av någon anledning. Som vill tala om hur jag borde ha lagt upp texten istället, vilka intervjupersoner jag borde ha valt eller att jag helt enkelt inte borde ha skrivit om ämnet alls. Emellanåt med poängen att enbart göra det tydligt hur dum jag är.
Så ibland, ett mail eller ett telefonsamtal från en läsare som känt sig berörd och som kommer med positiv konstruktiv respons. Trots att det är sällsynt händer det, och de personerna stannar i hjärtat. Sparas. Goda ord att plocka fram en hungrig dag. Och jag tänker på alla de lysande texter av andra som jag en gång läst och fortfarande bär med mig. Jag hoppas att det funnits någon som i all vänlighet hört av sig till dem. Jag ångrar att jag inte gjorde det.

Recbecka Törnqvist - Good Thing

Vår lilla lägenhet fylls av myggor och spindlar som flyr in nu när kylan biter sig fast utomhus. De sätter sig på väggarna och i taklampans sken får skuggorna deras smala ben att bli tredubbelt långa. Vi låter de vila på väggarna.
Har ni förresten sett filmen eller läst barnboken om grisen Wilbur som hade en spindelvän som hette Charlotte? Om inte så gör det. Lovar, den är bra. Författaren är E.B White.