Barndomsminnen utanför mitt fönster
Små lätta steg i gruset och viskningar.
- Vera, vi samlar cigarettfimpar!
- Ja, kom!
Jag hör de krypa in under rhododendronbuskarna precis utanför mitt fönster.
Hör hur de letar.
- Oj, det här räcker nog Vera, vi får hälla ut några. Stopp.
- Titta Maja! Vad är det där?
Förtjusta skrik.
- Ta inte i det där! Eller jo.
Vad kan de ha hittat? En utslängd ölburk? En gammal tomat? En kasserad snusprilla? Jag får aldrig veta, mer än att det var ett riktigt fynd.
- Ooäääh, det här kommer bli såå äckligt...
- Så nu blandar vi! Lite till.
- Det är nog bra nu.
- Vänta lite!... okej, klart.
Tystnad.
- Tan tan ta tan, Taan Tan TaTAAN...
Till den omisskännliga Star Wars-melodin tågar de iväg som i procession. Jag ser framför mig hur de med raka armar vördnadsfullt håller sin blandning.
- Hallå där! Vad gör ni!?
En mansröst från våningen ovanför min kräver omedelbar klarhet.
- Geggar. Vi geggar bara, svarar flickorna i kör, snabbt och oskyldigt.
- Jaha, ja, då så, nöjer sig mannen och flickorna springer iväg.
Fast, alla som lekt den leken vet att det ligger så hemskt mycket mer än så i ordet geggar. Att kunna blanda den allra allra värsta häxbrygden kräver noggrant utvalda ingredienser och precision. En konst som förs vidare genom se-och-lär.
En konst som ger status.
Bara den äldsta brukar veta när blandningen är perfekt. Men den äldsta är också den som står på tur att förlora sina färdigheter. Hon vet det inte än, men obönhörligen sker det i klivet över till vuxenvärlden.
