Som en praktikant
Först på fjärde försöket lyckades jag nu komma in på bloggen genom att skriva rätt lösenord. Gång på gång snubblar jag över tangenterna.
Jag är trött, trött, trött och samtidigt glad,gladare, gladast! Imorgon publiceras min allra första artikel i tidningen som jag i hemlighet alltid drömt om att få jobba på. Men det var först i förmiddags klockan 10.30 som jag insåg att texten som jag trott att jag hade på mig till imorgon att få klar skulle in idag vid 15.30-tiden. Inte den aha-upplevelsen man vill ha.
- Det här fixar du, säger nyhetschefen som är overkligt modellsnygg och som dessutom tilldelats förmågan att sätta sig bekvämt utan att få en endaste klädrynka.
Det blir till att fort som attan försöka få tag på intervjuperson, boka upp fotograf och parallellt sätta sig in i ämnet. En halvtimme senare står fotografen och stampar vid mitt skrivbord, redo att åka. Till utseendet en Tintin-kopia med pliriga ögon, också han praktikant som är inne på sin tredje dag på stället precis som jag. Vi far ner i garaget och det blir genast problem.
Det finns flera garage. Det finns massa kluriga gångar mellan de olika garagen.
Vi irrar bort oss totalt.
I säkert en halvtimme går vi runt, runt, runt och känner oss borttappade tills vi stöter på vaktmästaren i underjorden som liksom en räddande ängel visar oss rätt. Äntligen iväg, men naturligtvis kör vi vilse. Finns det flera alternativ lyckas jag och Tintin alltid välja precis fel. Men Tintin har humor och är full av roliga historier och jag skrattar så mycket i bilen att jag glömmer bort att tänka ut smarta frågor till intervjun. Men på något sätt löser det sig ändå. Vi hittar fram, visst vi parkerar lite för långt bort och blir genomblöta under promenaden i hällregnet, men intervjupersonen är enormt trevlig och talför och klarar av att vara naturlig trots Tintins närgångna kamera. Så vid gott mod är vi åter på redaktionen när klockan slår 13.00. Jag vet inte hur det går till men jag lyckas få i mig ordentlig mat och sätta ihop en sammanhängande text på cirka 2300 tecken. En titt på klockan säger 15.45. Nästan i tid.
Lägger över texten till nyhetschefen och försöker tänka på allt annat än att han nu läser och bedömmer vad jag skrivit. Det går såklart inte.
Till slut står jag inte ut längre. Försöker släntra fram så där avspänt ledigt och coolt, slänger ur mig ett kort "ok, eller?", med en menande blick.
- Perfekt, inga ändringar, kanske något litet ord bara i ingressen annars helbra, säger nyhetschefen.
- Du skojar, utbrister jag innan jag hinner hejda det.
- Nej, lovar, det var helbra.
Och jag lovar. Jag svävar tillbaka till min plats.
Och jag tror säkert att jag kommer drömma de allra, allra, allra bästa drömmar i natt. God natt.
Ang. RE: Ang. RE: Ang. RE: Ang. RE: Ang. envis praktikantaspirant :)
Håller andan när jag ser vad som trillat in i dagens mailkorg.
Blundar och tittar igen.
Ingen ändring.
Mailet är kvar, bara väntar på att jag ska klicka upp det.
- De har ångrat sig! Jag vet att de kommer maila mig och säga att de har ångrat sig, jag är nästan helt säker på det, eller så var allt bara ett skämt... tänk om jag hittat på allting?
- Nej inte alls, det kommer gå bra! hävdar vännen.
Intervjun var i våras. Sju nervösa minuter. Där jag öppnar starkt med att uttala chefens namn fel, jag helt enkelt ändrar hennes namn, där jag fortsätter med ett lågt skämt om kossor som vallas in i fållor (angående snurrdörrarna vi passerar på vägen till rummet vi ska sitta i, nej hon ler inte ens) och när jag ändå är igång kan jag förstås inte låta bli att jämföra tidningens lokaler med deras största konkurrent (som jag jobbat för tidigare). Och självklart drabbas jag av akut minnesförlust när hon ställer sin första fråga under intervjun " vad är det nu utbildningen du har gått heter?". Totalt blankt. Jag minns inte riktigt hur jag gjorde för att komma runt det, bara att jag pratade en massa och att det gick fort. Pratar jag fort brukar jag alltid staka mig till slut. Jag är helt säker på att jag stakade mig en massa under intervjun. Vet att jag försökte se cool ut mitt i allt. För jag ville så gärna åtminstone verka lika avslappnad och naturlig som hon.
Vet att jag misslyckades kapitalt när jag försökte lägga benen i kors för att sätta mig precis som hon satt. De nya trånga jeansen, införskaffade speciellt för detta tillfälle, skar smärtsamt och jag minns att jag log ansträngt i fåfängt försök att inte låtsats om det. Intervjun varade inte längre än sju minuter och efteråt lotsade hon mig ut bakvägen. Det om något övertygade mig om att allt gått käpprätt åt skogen.
Ungefär två veckor senare mailar hon att jag blivit antagen som deras praktikant i höst. Jag kan inte tro att det är sant, så förvånad och så jippie-jippieglad i ett! Jag ringar in måndag den 24 augusti i almanackan och textar "idag börjar praktiken". Men ju mer datumet närmat sig desto mer osannolikt har allt börjat kännas. Och nu mailet i inkorgen:
"Ang. RE: Ang. RE: Ang. RE: Ang. RE: Ang. envis praktikantaspirant :)"
Tar ett djupt andetag och klickar upp mailet.
"Hej,
Du är välkommen strax för kl 9 nu på måndag. Anmäl dig i receptionen så kommer jag och hämtar dig."
Åhh.
Allt släpper.
Hurra!
Jag vill göra så stora saker!
Jag vill vara så kreativ och bra, förändra och inspirera. Och samtidigt tanken som inte vill släppa "hur fasen ska jag klara det här, det är ju skitläskigt, fixar jag detta? hur tänkte jag egentligen, vad har jag gett mig in på? Nej jag är nog inte redo ändå."
Och snart är det måndag.
Com hem tar nya tag
Vad du inte väntar dig höra när du lyfter luren:
- Men nu vet din mamma i alla fall!
- Japp och hej med dig!
- Hallå?? försöker jag, vad är det som min mamma vet?
Ingen respons och jag kan förstås inte hålla mig för skratt.
I nästa sekund, samma person, helt annat tonläge:
- Hej, jag ringer från Com hem och undrar om det är du som har hand om telefoniabonnemanget hos er, säger hon, lugnt, vänligt och professionellt.
- Säg först vad min mamma vet, så svarar jag på det sedan.
- Nää nu hänger jag inte med riktigt...
Och jag skrattar fortfarande när jag berättar att jag nog måste ha hört slutet på hennes tidigare samtal...
- Åhh, säger hon, men fattar sig imponerande snabbt.
- Så ska det ju inte vara. Vad mysko. Då är det kanske någon annan som kan lyssna på det här samtalet också... vi får väl hälsa vet ja!! Hej, hej, på dig!
Varefter hon kvickt åter plockar upp säljsnacket, har vi hört om det senaste specialerbjudandet från Com hem?
Visst har vi det, men vi är inte intresserade, säger jag.
- Jaså, jaha, okej, då så, hej med dig!
Klick.
Dagens visdomsord
Så sant, så sant.
Konsten att göra entré
Ett Youtube-klipp fick Elkers att le igår, jag ler jag också när jag idag hittar klippet på hans blogg. Det handlar om Jill och Kevin, paret som kan konsten att göra en oförglömlig entré. Och om det börjar så här glatt hur fortsätter inte festen sedan?
J.K Wedding entrance
Saker jag inte förstår
Där är den ju dödens.
Hotellhistorier från Basel
1.
Hotellrummet är i kaos. Överallt ligger mina grejer. Byxor, linnen, tröjor, skor slängda där de i hasten fallit, huller om buller.
På mindre än tre minuter har jag i princip tömt mina väskor.
Jag är skitförbannad. Sambon också.
- Jag är helt, helt säker! Någon har snott mina glasögon!
- Men har du verkligen kollat överallt?!
En fråga som i stunden bara har ett svar.
- Klart jag har!
Sambon är inte övertygad. Sambon är trött. Jag är trött. Vi har just kommit hem efter en fest hos en av sällskapets bästa vänner, boende i Basel. Vi har varit på casino och mitt hår, som nu står åt alla håll, stinker gammal äcklig cigarett, det plussar på ilskan. Klockan är över midnatt.
- Tjuven ska anmälas! Nu är det jag som åker ner till lobbyn, deklarerar jag bestämt. Ska bara sätta i linserna först så jag ser något.
- Jag slår vad om jag hittar dina glasögon!
- Omöjligt, gormar jag.
Två sekunder senare.
- Här är de!
- Du ljuger!
- Nej här är de faktiskt!
- Näää... vaa... var hittade du...?
I resväskans ena hörn har glasögonfodralet kilat fast. Där låg de hela tiden.
Sambons hämnd blir formel1-tv. Jag somnar till brummande bilar som kör runt ,runt, runt. På morgonen lyckas jag zappa fram den ultimata revanschen, Days of Our Lives. Dubbat på tyska.
2.
Vi har gjort Basel hela dagen och inser bägge att det bästa vi kan göra är att dra oss tillbaka till hotellrummet om vi ska orka med att vara det minsta sociala vid kvällens inplanerade middag. Så vi åker hem för en siesta. När hissdörrarna glider upp på tionde våningen stapplar vi ut trötta, trötta. Och ökentörstig inser jag när läskedrycksautomaten plötsligt uppenbarar sig som en hägring. Tidigare har jag inte ens noterat den, nu suger den blicken till sig.
- Alla dina småmynt, snabbt, kommenderar jag sambon samtidigt som jag gräver i mina egna fickor.
Jag räknar upp rätt summa och proppar in mynten i springan. Inget händer.
Kikar in i springan. Där ligger mynten, fastkilade. Något är fel.
Först då ser jag den A4-stora informationsskylten med tryckta svarta bokstäver: ANVÄND KORTET, därtill bild på kortet som alla hotellgäster får för att ta sig in och ut ur sina rum. Ajdå.
- Du, vi drar nu va, säger jag till sambon som inte är sen att hänga på.
3.
Sen kväll och tillbaka på hotellet. Några ur vårt sällskap har redan intagit lobbyn för en sängfösare och vi slår oss också ner en stund innan vi ska gå upp och sova. Serveringspersonalen kommer fram och vill ta våra beställningar. Världsvant säger jag att ett glas vatten vore gott. Sambon vill inget ha.
- Du vet att du kommer få betala för det där va?
- Inte då, det är ju bara vatten, kontrar jag.
Jag får en fin flaska öppnad och blir serverad i glas på fot. Börjar ana oråd. Men håller likväl fast vid att det nog inte kostar alls och om det nu mot all förmodan skulle kosta något så kan det ju inte vara särskilt dyrt. För det kan det väl inte i ett land som har glaciärkällor överallt fritt i naturen?
Men det blir dyrt, motsvarande 56 svenska kronor för ett glas.
En öl hade varit billigare.
- Hade du tagit hissen upp till vårt våningsplan hade jag kunnat servera dig gratis, säger sambon.
4.
Nästa morgon är mynten fortfarande fastkilade i läskedrycksautomaten.
Jag tänker på vattenglaset i lobbyn, 1-1.
5.
Hemma på söder har vi endast skogstv, svt1, svt2, tv4.
På hotellrummet har vi massor med kanaler, men vi tittar mest på mtv. En sak är extremt framträdande, bodyn har återupplivats som klädesplagg. Är man någon gör man en video iklädd body, Lady Gaga vet att göra sig i en sådan. Om och om igen spelas hennes Love Game. Men plötsligt dyker Peter Fox upp i rutan istället.
- Det här är inte bra, verkligen inte bra, särskilt om man inte förstår texten, suckar sambon.
- Nja, jag vet inte, kanske inte så dåligt ändå, den blir bättre ju mer man lyssnar tycker jag.
I Tyskland är han jättestor. Det vet vi från en säker källa, tyska Pia, 10 år. Tydligen går han hem i Schweiz också, snart säkert även i norden.
6.
Sista dagen, en koll in i springan på läskedrycksautomaten är obligatorisk.
Mynten är borta!
Hotellet, 2-1.
Jag åker ner till lobbyn. Funderar ut frågor om olika utflyktsmål.
Självklart svarar den serviceinriktade personalen vänligt på frågorna om resvägen. Men det går alldeles för fort, det har inte ens hunnit bli kö. Så då lägger jag på frågor om kostnad för inträdesbiljetter? alternativa resvägar? öppningstider? andra utflyktsmål som kan rekommenderas?
Jag ger mig inte förrän jag känner minst fem personer stå och stampa i kö
bakom mig. 2-2.
Peter Fox - Alles Neu
Mållgan
Hela natten har jag vandrat runt i mörkret och letat efter en grön neonskylt
föreställande Alfons Åbergs hemlige vän Mållgan. Det hela gick ut på att om jag hade hittat skylten så hade Mållgan fått liv. En och samma dröm hela natten. Teorier om detta?
Semester i ett vykort
Vägra-ge-sig-tanken var det enda som gjorde att jag fortsatte. Efter en sådan vandring smakar ingenting godare än en fet tallrik av dallrande falukorv med stekt ägg ovanpå en bädd av rösti. Det finns nog inget annat tillfälle jag väljer en sådan måltid. Vegetarianerna i gänget valde makaroner som kokats tillsammans med potatis, rörts ihop med ost och därtill toppats med äppelmos. Specialiteterna intogs i en liten by efter den värsta strapatsen på hela resan.
Långt, långt därnere syns St Moritz, rikemansstaden nummer ett.
Fast överhuvudtaget känns som att det är dyrare i Schweiz jämfört med Sverige.
Sista dagarna i Schweiz tillbringade vi i Basel, en stad med dryga 187 000 invånare.Basel sägs vara den ekonomiskt mest framgångsrika regionen i landet.
Att här finns pengar märks till och med på välklädde Herr Gårman, i hatt och kavaj.
Vi fönstershoppade de finaste klockorna och smyckena. En arkitekt vi träffade berättade att i Schweiz belönas du med 5000 franc när du arbetat på en och samma byrå i tio år.
Den summan motsvarar ungefär 34 200 svenska kronor och pengarna måste gå till att köpa en klocka. Verkligen ett sätt att värna om en av landets traditionella verksamheter.
Under tiden vi var i Schweiz firade landet nationaldag. Kan bara hoppas att det på något sätt förklarar fyndet i matbutiken. Ägg målade som landets flagga.
Jo, vi köpte ägg. Inte de på bilden, men andra.
Och så köpte vi självklart nötpåsen som verkade så lovade. Oooja, det blev en helkväll.
Allt som allt var vi tio personer som semestrade tillsammans och den mesta tiden bodde vi i ett över 300 år gammalt kulturminnesmärkt timmerhus. I ett sådant hus finns inget som heter ljudisolering, inget blir privat.Jag och sambon sov i rummet som låg direkt under den enda toaletten. Jag tror vi i snitt sov fem till sex timmar per natt, sambon upptäckte att någon i sällskapet gillade att uträtta sina behov exakt 02.25. Vem det var är fortfarande ett mysterium.
Min kropp fodrar i regel tio timmars sömn för att vara topp, allt annat drar ner funktionerna. Nu hemkommen från resan har kroppen krävt att få sova igen förlorade timmar. Men alla gånger att jag gärna gör om den här resan. Och vet ni vad? Schweiz är i princip myggfritt! Dessutom fästingfritt!
Jag har förälskat mig i Schweiz.
Om det är något jag ångrar så här i efterhand är det nog bara en sak.
Vi borde ha åkt mer sparkcykel. Åker du till Schweiz får du absolut inte missa det här. I byn Vals finns ett berg som vi promenerade till. Det är en heldagsutflykt men så värd ansträngningen. Uppe på berget ligger sparkcykeluthyrningen, schweizarna kallar sparkcyklarna för trottinetter. Du hyr en trotti och kan sedan åka rakt ner för berget, 8 kilometer i världens häftigaste natur. Kör du nära vägkanten har du stup brant ner. Du åker på slingriga smala vägar, in i mörka tunnlar och ut igen, ibland är det grus men allt som oftast är underlaget asfalterat. Du får hålla uppsikt hela tiden för vägen är biltrafikerad, har du otur möter du postbussen och då blir det trångt. Men tipset är att kolla av turlistan och sticka i lagom tid efter bussen. Det är hisnande dramatiskt och så roligt att jag inte kan låta bli att le stort så fort jag tänker på det.
Tillägg: Jo, det finns en sak till som är ett måste i Schweiz. En riktig tågtur. Sällskapets järnvägsälskare hade rätt där. Tåg är sättet att ta in landet. Vi åkte en bit på sträckan som UNESCO klassat som världskulturarv, en otrolig upplevelse.
Kuriosa 1: Det sker faktiskt, att kossorna ramlar ner för bergen när de går och betar däruppe. De trampar sina egna stigar som sicksackar sig upp för sluttningarna men det händer att de råkar missa stigen och då rullar de ner för berget.
Kuriosa 2: Heidiland finns på riktigt. Vi passerade det.
Jag är så himla dum ibland, förlåt
Hon berättar att hennes mamma precist fått en hjärblödning och vistas på ett sjukhem under veckorna för att hon blivit förlamad på hela sin högra sida. Hon sitter i rullstol men kan gå lite med hjälp av rullator. Hon har talet kvar men är väldigt känslig och gråtmild. Jättehemskt. Hon berättar också att hennes farmor dött för några veckor sedan, att de nyss var på hennes begravning.
Jag vet plötsligt inte riktigt vad jag ska säga. Hennes mamma som jag minns som pigg och redig, hennes farmor som alltid var i farten, som handlade med aktier och hade koll - jag får det helt enkelt inte att stämma.
Så frågar hon hur min sommar varit. Och jag säger det mest olämpliga.
"Vi är just hemkomna från Schweiz, vi var tio personer som semestrade ihop och alla ö-v-e-r-l-e-v-d-e resan!"
Hur f* kan jag?
Finns det någon medicin mot att säga fel saker?
