Idag ska här hyras film. Ett måste för att komma i stämning. Att se Sound of Music ingår i de nödvändiga förberedelserna försöker jag övertyga sambon.
Sommarens resa går till Schweiz, till en pyttepytteby högt uppe bland alperna.

För två veckor sedan åt vi middag, jag och sambon med övriga resesällskapet. En brokig skara som diskuterade semesterplanerna...

Jag lyssnar mest. På hon som drömskt talar om alla fantastiska goda korvar och ostar som finns dit vi ska. Som vill sitta bredvid en ko med skälla och ge sig ut på långa vandringar. Jag lyssnar på han som visade sig ha järnvägar i blodet, som lyriskt beskrev tåg och tågsträckor. Som berättar om sitt barndomsland fyllt av berg och gröna dalar. Vi kommer att husera i den inbitne järnvägsälskarens släkthem. Ett 300 år gammalt timmerhus i en by med 25 invånare.
Vår närvaro kommer utöka byn med 10 personer.
Järnvägsälskaren poängterar starkt att vi måste akta grannens gräsmatta när vi parkerar hyrbilen. Alla nickar och lovar. Alla enas också om att vi självklart ska göra endagsutflykter med tåg, ett måste i ett alplandskap.
Då berättar järnvägsälskaren om linbanor och att man kan åka sparkcykel ner från bergens slinger-i-krok vägar. Genast är jag intresserad. Vilket gör sambon föga förvånad, men han tvekar och får medhåll av flera andra runt bordet, speciellt när det framkommer att vägarna är väldigt smala och att man kan få möte med postbilen. Det här ska nog gå att ordna tänker jag och byter blickar i samförstånd med järnvägsälskaren, varvid hans fru tar upp matfrågan. Hon föreslår att vi delar upp oss i matlag två och två och att varje lag ansvarar för en dag. Förslaget antas enhälligt. Så vill hon reda ut vilken maträtt vi tänker laga så att en handlingslista kan upprättas. Själv tänker hon göra polenta.
Tvärstopp. Detta var jag inte beredd på. Vad äter man för mat? Kan plötsligt inte ens komma ihåg vad jag åt dagen innan. Vad kan passa 10 hungriga personer där hälften är vegetarianer och hälften köttälskare? Tänker. Tänker. Tänker utan reslutat.
I samma stund höjer korvdrömmaren insatsen. Hon börjar resonemanget att om man som vegetarian ändå äter ägg och mjölk - är inte detta att betrakta som att man äter upp djuren inifrån liksom?
Vegetarianen intill mig har ett snabbt svar, han håller absolut inte med och spänningen i rummet är påtaglig. 
- Jag kan inte komma på en enda maträtt, utbrister jag till slut. Jag kommer säkert laga något som alla tycker är äckligt, eller så kommer jag misslyckas så det verkligen blir äckligt.
Det här känner korvdrömmaren genast igen sig i, hon håller med fullt ut och till matschemaläggarens besvikelse lyckas det inte bli någon handlingslista. Påpassligt inflikar hennes man att i matvaruaffärerna alldeles i närheten av byn finns allt du kan tänka sig. Precis som här i Sverige...

Inatt, precis innan jag somnade kom jag på det. Rätt rätt: Pastasallad såklart!
Måste ju vara omöjlig att misslyckas med, en vegetarisk bas och sedan kan alla köttätare addera sina favorittillbehör. Som korv till exempel.


Klassiska repliker från "Sällskapsresan" - Läsarna röstar fram bästa replikerna ur filmen Sällskapsresan, omröstningen hämtad från Aftonbladet

Visst finns det dörrar som drar stegen till sig, som i all anspråkslöshet ändå lockar och bjuder in. Jag vet en sådan dörr. Den ligger på Kocksgatan och var gång jag passerar står den öppen. Går du in där kommer du till en liten cementerad rektangulär innergård, i ett av hörnen finner du en trädgårdsgrupp och några blomlådor. Var det inte mer än så här? kommer du säkerligen att undra, precis som jag gör när jag smugit mig in. Men gården är inte det du ska titta på här. Nej, välj istället trapphuset. Där finns det vackraste golv, en mönsterlek för ditt öga.

 


Fortsätter du Kocksgatan fram når du så småningom gatans vänliga portar.
Du vet, de som alltid tycks säga hej och välkommen.

 

Min favorit på Kocksgatan är 42:ans port. Hit dras jag alltid när jag befinner mig i närheten, kanske är det den enkla vita putsen mot dörrens gyllengula trä. De raka linjerna som bryts mot de oregliga rosorna i förgrunden, den trygga hemkänslan finns här, förmodligen är det kombinationen som gör det. Min mormor brukade alltid säga att en trädgård blir hel först när det finns en ros som spirar i den. Här hälsar rosorna var gång du kommer hem eller är på väg därifrån.




Sedan finns det ju uppfodrande portar, som signalerar blodigt allvar och kräver gott uppförande av alla passerande. Bästa exemplet här är nog 54:ans oxblodsfärgade port.
Som motvikt tycks Maskeradaffären sökt adress två portar bort. Inhyst på Kocksgatan 56 ramar gäckande röda lister in butikens överfulla skyltfönster. Det är svårt att passera utan att stanna till, utan att vilja kika in och plocka ut någon fantasifull festförhöjare. Var gång jag gått förbi har affären dock varit stängd, men likväl har jag stannat upp... - skulle du göra likadant?

 


Den sötaste lilla porten på gatan tillhör butiken Wheeler-Dealer på nummer 62, specialisterna på mc-däck som enligt rykte ska ha stans billigaste och snabbaste service, men de har också ett av de knäppaste svar jag hört på sin telefonsvarare.

 

I klassen sött hamnar såklart även Snobben, Nalle Puh och Co som radat upp sig i fönstret under den gröna lampan. Men idag uttrycker de mest oro över vännen som lovat gå ut en stund och vara strax åter men inte synts till än. Eller, ja, Snobben är väl den som verkar mest orolig. Men deras vän är egentligen inte långt därifrån, mätt och belåten ligger han och jäser på butiken Vrooms trapp. Att han drar ut på tiden är bara för att retas med Snobben, för sådan är Katten.

 


Mest ängslan uttrycker annars 9:ans port. Anonyma lamellgardiner skyddar mot insyn och den gallerförsedda dörren är ordentligt låst. Och visst skvallrar de bruna pardörrarna intill om att här kan det gå vilt till. Så intygar även den nedklottrade dörren bredvid. Men är den inte samtidigt väldigt vacker? Som ett konstverk signerad av flera. Att det egentligen är ett brott blundar figuren i mitten för.

   

Så nu, vad säger din port?

Jag har våndats i dagar. Ingen vill ha svamp. Jag har tittat på min vänstra lilltå och grinat illa. Sambon har tittat på min lilla tå och skakat på huvudet. Det här ser inte bra ut har vi kommit fram till, har jag fått svamp? Ingen av oss vet.
Så jag tvättar med tvålen som säger sig ha doften av sommarängens vackraste blomster. Jag torkar noggrant och i mina lätta gula tygskor går jag med tunga steg till fotvårdsbutiken.
Bepansrad med ett exemplar av Dagens Nyheter står jag sedan utanför butiken och låtsatsläser i väntan på ögonblicket då ingen kund befinner sig därinne, står där och övar på bästa sättet att framföra min förlägenhet. En redig medelålders kvinna i praktisk kortklippt frisyr och stålbågade glasögon möter mig när jag till slut kliver in genom dörren. Snabbt hasplar jag ur mig min undran.
Och så gör jag det igen, för hon uppfattar inte vad jag säger första gången.
Och inte andra heller. Tredje försöket går budskapet fram och hon spricker upp i ett förstående leende, ber mig ta plats i fåtöljen och går för att hämta fotvårdspecialisten. Och jag sjunker ner på den mjuka dynan, hör henne fråga sin kollega ifall denna har tid och lust att titta på en tå. Och jag försöker sjunka djupare ner i fåtöljen när jag ser att två kunder kommit in i butiken.
- Ja, visst kan jag titta på din tå, säger kollegan som vänligt leende kommer fram mot mig, Cameron Diaz dubbelgångare.
Hon knäböjer och jag drar motvilligt ut min vänstra fot ur tygskon. Förfärad ser jag att picknicken i Hagaparken häromdagen har lämnat kvar grässtrån i skon som nu klibbar fast på foten.
Svett på foten, svett i pannan, svett längs ryggraden.
Cameron Diaz låtsas som ingenting.
Istället plockar hon upp ett skalpell-liknande föremål och trycker försiktigt under nageln på lilltån, skrapar lite och jag blundar, hon luktar lite.
- Nej, du har inte svamp, säger hon och reser sig upp och jag inser att jag hållit andan. Du har nog slagit i tån, alternativt att du använt en sko som klämt tån.
Din tå har skadats och det finns blod under nageln, det är därför den ser så där blå-lila ut. Det kommer ta tid innan det går över men det läker sig självt. Dina tår ser annars fina ut.
Överlycklig hoppar jag upp och gör en segerdans! I verkligheten sitter jag kvar i fåtöljen och tackar ödmjukast, överlycklig.
Från fotvårdsbutiken går jag direkt till närmsta kiosk, här behövs en välkyld dricka mot all svett. Med Dagens Nyheter hopklämd under armvecket och med en coca-cola i handen svänger jag sedan lättad ut i folkmyllret igen, krockar nästan med en ung man som går gatan fram.
- Vilka snygga tuttar du har! 
- Vad?! jag stelnar till, skjuter ragg. Förväntar du dig ett tack nu? spottar jag ut och i sinnet börjar jag genast formulera dräpande citat av könsdiskriminerande objektifierande sexualiserande karaktär. Den här killen kommer inte få det lätt!
- Åhh, förlåt... jag vet inte varför jag sa så... det bara kom spontant... det är bara en komplimang, säger han och slår ut med armarna i en avväpnande gest.
Hela han backar.
- Jaaha, säger jag och kommer av mig. 
Skamsen står han framför mig, som i väntan på en dom, förlåt står skrivet över hela honom.
- Hmmf... Men. Okej. Tack. 
Han skiner upp, nickar hejdå och försvinner snabbt i iväg. Jag går vidare åt mitt håll. Fundersam. Men avbryts tvärt i tankarna när jag möter dagens vresigaste min från en dam i blåblommig blus. Envetet håller jag fast hennes blick och ler ända nerifrån tårna. Vilken effekt. Hon blir så vacker när hon inte kan motså att le tillbaka. Ett till en början blygt, liksom prövande leende som sedan breder ut sig så hon glittrar. Och så passerar vi varann.

Små lätta steg i gruset och viskningar.
- Vera, vi samlar cigarettfimpar!
- Ja, kom!
Jag hör de krypa in under rhododendronbuskarna precis utanför mitt fönster.
Hör hur de letar.
- Oj, det här räcker nog Vera, vi får hälla ut några. Stopp.
- Titta Maja! Vad är det där?
Förtjusta skrik.
- Ta inte i det där! Eller jo.

Vad kan de ha hittat? En utslängd ölburk? En gammal tomat? En kasserad snusprilla? Jag får aldrig veta, mer än att det var ett riktigt fynd.
- Ooäääh, det här kommer bli såå äckligt...
- Så nu blandar vi! Lite till.
- Det är nog bra nu.
- Vänta lite!... okej, klart.
Tystnad.
- Tan tan ta tan, Taan Tan TaTAAN...

Till den omisskännliga Star Wars-melodin tågar de iväg som i procession. Jag ser framför mig hur de med raka armar vördnadsfullt håller sin blandning.
- Hallå där! Vad gör ni!?
En mansröst från våningen ovanför min kräver omedelbar klarhet.
- Geggar. Vi geggar bara, svarar flickorna i kör, snabbt och oskyldigt.
- Jaha, ja, då så, nöjer sig mannen och flickorna springer iväg.

Fast, alla som lekt den leken vet att det ligger så hemskt mycket mer än så i ordet geggar. Att kunna blanda den allra allra värsta häxbrygden kräver noggrant utvalda ingredienser och precision. En konst som förs vidare genom se-och-lär. 
En konst som ger status.
Bara den äldsta brukar veta när blandningen är perfekt. Men den äldsta är också den som står på tur att förlora sina färdigheter. Hon vet det inte än, men obönhörligen sker det i klivet över till vuxenvärlden.

Sedan i lördags har blocket med våra teckningar legat kvar på vårt vardagsrumsbord likt ett glasunderlägg. Som ett minne från en kväll då vi skrattade så vi tjöt. Fast vi skrattar faktiskt fortfarande när vi tittar på bilderna.
Sambon är nog den som utmärker sig allra mest med sina bidrag. 
I lördags tyckte jag att det var likt magi att motståndarlaget kunde vinna så överlägset över oss. Vi spelade Pictionary som enkelt uttryckt går ut på att en av lagmedlemmarna får till uppgift att med papper och penna förmedla ett ord eller ordstäv. Innan sanden i timglaset runnit ut måste övriga lagmedlemmar lyckas gissa rätt, gör de det får de flytta fram sin pjäs. Vi var sex vänner och delade upp oss tre och tre. Jag och sambon hamnade i samma lag och vi spelade två omgångar. Vårt lag förlorade båda gångerna. Då, var jag övertygad om att det måste ligga något sorts avancerat fusk bakom det hela. Eller att alla i moståndarlaget var synska. Tittar jag på bilderna nu inser jag att de endast gjorde det som spelet går ut på, ritade så det fanns en chans att förstå. Vilket jag och sambon kanske inte riktigt gjorde...

        

        

Jag har sett framför mig hur vi i perfekt harmoni glider fram genom vattnet, inga ord behövs, elegant skär vi vågorna och vattnet krusar sig lätt efter våra paddeltag. Verkligheten blir en helt annan.

På plats tar jag aktern och sambon fören. Tillsammans med två vänner har vi hyrt två kanoter av typen kanadensare och utan större komplikationer lämnar vi Brunnsvikens Kanotklubb. Just biten från bryggan och säg, fyra fem paddeldrag ut i vattnet, blir faktiskt de mest lyckade under hela turen. Våra vänner lyckas däremot med precis det som jag trodde att jag och sambon skulle åstadkomma, naturligt paddla lugnt och fint som ett par turen igenom. Jag och sambon blir sjöns rebeller.
- Kom igen, ropar sambon och tar kraftiga framåtdrag.
Kombinationen sol och vatten, vi i kanot och vänner i kanot bredvid triggar tydligen igång hans tävlingsinstinkt. Här gäller det att vinna. Och jag tar i. När sambon tar ett tag, försöker jag ta två. Vi far fram. Yaah maan!
Tittar upp och inser i ett slag att det som skiljer oss från övriga paddlare ute på sjön är att vi helt saknar kurshållning. Samma sak slår sambon samtidigt.
- Håll kursen! hör jag från fören.
- Ja, jag försöker! gastar jag tillbaka, bromsar och parerar allt jag kan för att undkomma motorbåten som närmar sig osannolikt fort.
- Jag försöker styra undan oss, säger sambon.
- Okej, men jag styr jag också, säger jag.
- Båda kan inte styra!
- Håller med. Då styr bara jag, tycker jag men sambon är inte med på den linjen.
Han jobbar enligt egna tekniker i fören, jag jobbar enligt mina i aktern. Fråga inte hur men vi lyckas undvika motorbåten. Egentligen skulle hela vår kanotupplevelse kunna sammanfattas med orden undvika i möjligaste mån. Vi kör någon slags kanotslalom över sjön. Sick-sack-banar oss fram i vattnet.

När vi närmar oss en brygga vid Bergianska trädgården vill vännerna stanna för fika. Jag kan inte tänka mig ett bättre avbrott. Inte sambon heller. Genomsvettiga häver vi oss upp på bryggan. Både jag och sambon har långärmade vindjackor under flytvästarna. Det har inte vännerna.
Vännerna har fika med sig, det har inte vi tänkt på alls. Som vanligt.
Kamratligt och frikostigt delar vännerna med sig av vad de har. Men så kommer sambon på att i Bergianska trädgården finns ett café, han försvinner iväg en liten stund och återkommer strax med kanelbullar och kyld dricka till alla. Jag pyser av stolthet, han är så bra han, min sambo!

Åter i kanoten enas vi om att jag som har akterplatsen bör vara styrman.
Det håller ett litet tag. Sambon är inte helt övertygad om att mina färdigheter är de bästa och vill hjälpa till. Nog har han väl rätt i det, tyvärr med följden att etappen tillbaka blir en repris på tidigare beteende. Frånsett det att sambon nu kommit på att han med bålrotation kan öka farten. Allt sinkas dock av broms- och parering med paddlarna med jämna mellanrum. Sannolikt avverkade jag och sambon dubbelt så lång sträcka jämfört mot våra paddlarvänner, utan att komma fram fortare. Men vi välte inte. Vi krockade bara en gång (med paddlarvännernas kanot och ja, det var vårt fel), och vi vill båda gärna paddla igen. 
Då i enmanskanot.

Felsökning i efterhand:
För att hålla stadig kurs i en kanadensare bör akterpaddlaren i slutet av varje paddeldrag vrida övre handen och samtidigt hålla kvar paddeln i vattnet som ett roder i någon millisekund. Under den korta stunden håller förpaddlaren sin paddel i luften, allt för att bibehålla rytmen... och kursen.

Trots att vi bott i samma hus i tre år möttes vi först i tisdags. På innergården. Djupt försjunken i en bok märker jag inte när hon närmar sig.
- Rosorna ser bättre ut nu, säger hon.
- Förlåt... vad sa du? säger jag och kisar upp mot en äldre dam i vit solhatt med brett brätte.
- Jo, jag sa att rosorna ser bättre ut i år, visst gör de? Förra året var de verkligen för ledsna. Så mycket bladlöss det var då. Jag trodde inte hälften skulle klara sig. 
- Visst ser de fina ut nu, säger jag och vänder intresset mot rosenrabatten som omgärdar gården.
I sanningens namn noterade jag aldrig rosornas hemska upplevelser förra året. Men att de nu verkar trivas kan jag ju hålla med om.
- Kan du mycket om rosor? undrar jag lite försiktigt, ett första försök att få
grepp om vem hon är. Av utseendet att döma borde hon vara över
eller närma sig de 80.
- Nja, inte så hemskt mycket men lite förstår man sig på. Resten går ju att
 läsa sig till på nätet, det är bara att googla sig fram, säger hon som det självklaraste i världen.
- Ja, det är klart...
Så börjar vårt samtal om rosor.

Så för en liten stund sedan plingar det på dörren och där står hon igen. Den här gången har hon varit och hälsat på sin bror som bor i en Brommavilla och med sig har hon trädgårdsblomster. En liten gåva. Bara så där. Jag väljer att kalla henne Rosa, det är inte hennes riktiga namn, men det är hon på något sätt.

Någonting har hänt inom memo-världen.
Saker är definitivt inte som förr, konstaterar jag när jag snubblar över ett Mustasch memo och ett Tuttmemo i jakten efter presenter i den trendiga inredningsbutiken. För en tid sedan mottog jag själv ett Choklad memo i födelsedagspresent. Givarna visste förstås om min förkärlek för sällskapsspel, det i kombination med att jag älskar choklad måste vara den perfekta gåvan tänkte de säkert. Om jag blev glad? Absolut!
Men nu, i ljuset av min nya upptäckt, inser jag att memo-världen blivit en symbol för något annat. Något i skarp kontrast med mina barndomsminnen. Spelet som går ut på att para ihop två brickor med likadana motiv på brukade ju prydas av tämligen händelsefattiga och torra (pedagogiska) bilder, typ foton på hushållsartiklar, matvaror, djur och landskap. Visst minns ni?
Jag styr stegen mot leksaksbutiken i syfte att reda ut det här.
- Aahhh... gapar jag när jag ser mig om därinne. Idag växer man tydligen upp med Hello Kitty memo, Busiga Bebben memo, Barbapappa memo, Pippi memo och Mumin memo. I nästa butik kompletterar jag listan med Pettson och Findus memo.

- Vad är detta? frågar jag, drar hela listan och pausar sedan effektfullt med frågan hängande i luften.
- Jaa, alltså... men... ehh... något nytt vill jag väl jag väl inte påstå att det här är...  svarar en något förvånad produktutvecklare på landets ledande spel- och pusselkoncern. Hur menar du?
- Jo, jag har märkt att det liksom exploderat av memo-spel, säger jag, hänvisar till listan igen och avrundar med ett varför?
- Ja, det är ju ett klassiskt spel som är omtyckt och som funnits länge, de senaste tio åren har karaktärerna fått genomslag i spelet till skillnad mot tidigare, speciella karaktärer efterfrågas mer helt enkelt nu för tiden. Men så nytt nu är det ju inte...
- Nähä...kommer det besviket från mig när jag inser att jag bara inte hängt med i utvecklingen.
- Okej... försöker på nytt spår, efterfrågas det mer memo-spel nu plötsligt eftersom det finns så många olika sorter på marknaden?
- Nej, det vill jag väl inte påstå. Efterfrågan har varit stadig och jämn de senaste tio åren och ser nog likadan ut om man blickar framåt, säger hon. Det viktiga är att fånga karaktärerna som lockar och det är ju olika beroende på ålder och smak. Därför det finns så många olika sorters memo-spel på marknaden. Till exempel kommer Disney hela tiden upp med nya karaktärer som kan bli
memo-spel... sedan märker vi att det som farmor köper som memo-spel kanske inte är detsamma som barnet suktat efter. Också därför har vi olika sorter, vi har Laban-memo, Lilla Anna och Långa Farbrorn memo...
Jag hejdar henne i uppräkningen som jag nu vet kan bli hur lång som helst, tackar vänligast och vi lägger på luren.
Ny tanke.
Om allt handlar om att fånga karaktären ligger vuxenvärlden särskilt taskigt till. Mustasch memo plus Tuttmemo kan inte bli annat än Skäggiga Damen memo,  verkar absurt men är alldeles säkert snart i en butik nära dig.
Och jo, just det, hon kommer vara rund och god.
För hon har förätit sig på choklad.