Jag tror de är små, mycket små. Så här sommartid flyttar de gärna ut bohaget på stans gator, trots detta flyr de folkvimmel och så fort någon närmar sig försvinner de hastigast. Mig veterligen har hittills ingen sett dem, i verkligheten.
Alla vidare upplysningar välkomnas.

      

Ibland undrar jag varför persienner går uppifrån och ned.
Varför har vi det så egentligen?
På promenad genom stan har jag sett att persiennälskare allt som oftast också gillar att ha insyddsskydd som täcker nertill. Vikskärmar eller filmplast fästa mot fönsterrutan. Vore det inte mer praktiskt om persiennerna helt enkelt gick nedifrån och upp istället?

Jag googlar mig fram till en persiennåterförsäljare som marknadsför sig med att de säljer "smarta persienner". Perfekt, tänker jag. På hemsidan går de ut starkt med att persienner inte enbart ska ses som solskydd utan också som inredning i sig. Som kund kan du få persienner med solautomatik, i alla möjliga olika färger och strukturer, designade efter eget önskemål erbjuds du persienner med mellan 16, 25, 35 och 50 mm bredd på lamellerna. Fantastiskt, tänker jag. En helt ny värld öppnar sig när jag klickar mig runt på sidan, sådant här hade jag ingen aning om. Men ingenstans hittar jag att det går att få persienner monterade så att de manövras nedifrån och upp. 
Bestämt trycker jag in siffrorna som anges till stockholmsbutiken.
- Eh...vad? Hur menar du nu? svarar mansrösten i luren på varm skånska och jag känner hur han verkligen försöker förstå vad jag vill ha.
- Nä, nä inte nedifrån och åpp. Men du kan allti få plissegardiner annårs, å de kan man ju dra såm du säger.
Plissegardiner är en veckad gardin som faller fritt utanpå fönstret förklarar han, det går att välja om veckgardinen ska gå att dra uppifrån och ned eller tvärtom, enda restriktionen är att du inte kan sätta dem emellan fönstert likt persienner. Men jag vill inte ge mig.
- Varför då da, varför finns inte persienner som fungerar som jag vill?
Mycket tillmötesgående börjar han sin utläggning om konsturktionsfrågan; det handlar om klassiska modeller, om snören och vinklar och vinklingar och drag och bredd och jag lyssnar och lyssnar, vaggas in i dialekten, gör allt för att förstå men när han tystnar finns fortfarande frågan kvar. Men varför? Vi har ju lyckats åstakomma enorma tekniska landvinningar, hur svårt kan det vara?
Men inget av detta säger jag till den vänlige skåningen.
Det skulle starta en ny teoretisk version och jag börjar känna mig som en tidstjuv eftersom jag inte har en tanke på att köpa någon persienn, ej heller plissegardin med veck - min undrar var ju inte mer än en undran. 
 - Kåm in över här. Jeo, jeo så kan du ju titta själv på allt vi har vet ja. Vi har massor, jeo, jeo å ja kan jelpare mer då.
Jag tackar så mycket för allt, säger att jag behöver fundera litet till men att jag gärna besöker butiken framöver. Så, precist innan vi lägger på tillägger han att nya hus oftast har täta fönster och därför efterfrågas inte persienner lika mycket längre. Folk föredrar plissegardinerna som blivit väldigt populära, han tror att det beror på att de ger en mer ombonad tygkänsla. Jag ler mot telefonen, undran besvarad.
                         

På hedersord.
Den såg ut så här när jag plockade fram den ur morotspåsen. Kunde förstås inte sluta flina. Illa, jag vet. Men jag har en ursäkt/förklaring: tydligen ligger min humorålder på samma nivå som en 17-årig killes. Japp. Testet finns här.

Jag:  - Gomorron... vad drömde du om i natt?

Sambon:  - Om en massa igelkottar, de var jättesöta. Vad drömde du om själv?
 
Jag:  - Trädgårdsstolar.
                                

- Neeej, det är inte sant!
Dryga två veckor senare är lika med försent konstaterar jag när jag står framför kemtvätten. Nu beredd med kamera sköljer besvikelsen över mig. 
Envist fattar jag ändå om objektivet och knäpper av. Tar ett steg åt sidan och knäpper av igen. Traskar sedan vidare och sparkar till alla småstenar i min väg. Fullt medveten om att resonemanget i mitt huvud knappt skulle godtas av en femåring vill tanken inte släppa "det var Min grej ju". I det läget vet sambon precis vad jag vill höra.
- Såg du förresten veckans läsarbild i senaste Södermalmsnytt?
- Neej...
- Samma motiv som du har fotat och grym rubrik hade de fått till. Någonting i stil med "Påven inspärrad på Östgötagatan".
Min, min, miiin regrederar jag.
Stampar och hoppar jämfota.
Möter sambons blick, börjar så smått småle. Skratta.
- Du kanske kan göra något på det i alla fall? Någonting om när någon annan hinner före?
Som att second place is the first loser, tänker jag. Fast jo, jag skulle kunna ha rubriken Det finns bara gammelheter - som en lärare jag en gång hade brukade säga. Eller kanske bara helt enkelt, Det finns inga nyheter.

   

Redan de hårda, snabba stegen avslöjar att han tagit ställning.
- Du, det är en försäljare i trapphuset, säger sambon när han skyndar in i köket efter att ha varit och kastat soporna. Bara så du vet -  vad han än säljer tänker jag inte vara intresserad.
- Kanske enklast att släcka i hallen så det inte ser ut som om någon är hemma?
- Omöjligt, han såg att jag gick in här.
 Knappt fem minuter går och dörrklockan plingar till, sambon stegar ut i hallen.
-Jaa.

Jag ger det två minuter. Börjar skiva tomaterna till salladen och kontrollerar att makaronerna inte kokar över. I hallen fortsätter samtalet. Fyra minuter, åtta.
Inte bra. Spolar av makaronerna och dukar middagsbordet. Fortfarande står de i hallen och pratar och pratar. Magen kurrar ilsket.
- Jahapp, säger jag och sluter upp bakom sambon. Vad är det nu som du försöker lura på oss? men misslyckas förstås totalt med den lättsamma skämtsamma tonen när magen skriker att nu får det vara nog.
Försäljarens blick kan inte tolkas på annat sätt: dö!
Och jag kastar tillbaka samma.
- Det är lugnt, medlar sambon som nu är tipp-topp-glad, det här är ett jättebra erbjudande, det blir hur bra som helst, jag fixar det här.
Det finns inte annat göra än att konstatera att sambon är utom räddning.  "Ångerrätt, ångerrätt, ångerrätt" tuggar på som ett mantra i mitt huvud när jag surt lommar tillbaka till köket och slevar upp en portion åt mig själv.
Fyrtio minuter senare har vi bytt internetleverantör, beställt portering av vårt telefonabonemang och ökat vårt kanalutbud med åtta nya tv-kanaler. Som efterrätt serverar jag och sambon våra grannar ett praktgräl. 

Dagen därpå har sambon har bestämt sig för att ta tillbaka sitt ja-tack till erbjudandet och jag menar att det ska vi inte alls. Trots allt var det nog ett toppenbjudande, visst ska vi ha det. Sambon vill ringa företaget och avstyra det hela, jag försöker avstyra sambon. Enligt avtalet har vi två veckors ångerrätt. Åtta kuvert dimper ner i hallen, som en extra krydda lyckas företaget skicka oss dubbla uppsättningar av all information. En vecka går utan att vi kommer närmare ett beslut, vi turats om att inta tvärtompositioner utan att en enda gång tycka lika samtidigt. 

Avgörandet sker på fredagen. Sambon är inne på ett nej. Jag är på ett mellanläge, vi inser samtidigt att det här är det närmaste enighet vi når.
Sambon ringer företaget. Jag hör honom tydligt och redigt förklara för person 1 i luren att vi ångrar oss, han kopplas vidare och får förklara samma sak igen för person 2 i luren. Sedan en gång till för person 2. Men när person 2 pressar på ytterligare en vända passerar han sambons tålamodsgräns.
- Om fyra till fem månader flyttar vi så ert erbjudande kommer inte fungera i alla fall, utbrister han.
En vit lögn som sköljer bort alla vidare påtryckningar. Och allt blir äntligen som vanligt igen. Fast inte på lördagen. Då tv:n bara vill visa myrornas krig. Helt klart Com Hems hämd, misstänker sambon som annars aldrig lider av förföljelsemani.
Dagens uppgift blir att trycka ut en ångerblankett från företagets hemsida för att skicka in det till dem i ett rekomenderat brev. Enligt deras hemsida är det tydligen enda sättet att vara helt försäkrad om att man som kund gjort allt för att säga upp ingånget avtal.

-Jag fryser om fingrarna säger hon och drar i jeansjackan så de täcker över händerna.
- Ni kanske kan gunga med där ni sitter så att ni blir varma. Hon böjer sig över sitt munspel och de självsäkra tonerna fyller genast hela parken.
Anna Järvinen drar publik. Från ung till gammal. Vitabergparkens åhörarbänkar är fullsatta och även längs med sidorna där människor står är det trångt. I junikvällen ler vi och lyssnar, smånynnar med, myser och klappar händerna, gillar. Plötsligt gör en liten flicka just det som vi andra innerst inne önskar men inte vågar. Helt hängiven musiken rör hon sig strax nedanför scenen, en dans med ett barns lite tafatta rörelser. Anna Järvinen förtrollar.

Anna Järvinen - Äppelöga


 

I måndags när solen gjorde allt för att få Stockholm att smälta, då var jag säker. Vad kan vara bättre än en jättevattenpistol i studentpresent? Genast är han given vinnare på lastbilsflaket!
I tisdags kom regnet och med den osäkerheten. Egentligen känner varken sambon eller jag hans kusin som nu ska firas. Senast jag träffade honom var det vinter, han var runt sju och med sina små armar och ben gjorde allt för att demolera snögubben jag gjort.
Under onsdagen kommer jag på det. 
Gillar han inte snö och kyla, då måste en resväska vara det perfekta valet!
Så får vi höra att han tycker om att läsa. Ok.
Torsdagen går åt att leta böcker. Inget känns rätt.
Sambons familj funderar nu på att gå samman i en gemensam present. Otaliga mess och telefonsamtal senare kommer vi fram till att alla så klart drar åt olika håll, det enda alla kan enas om är att alla känner sig osäkra. På allt. Sent på kvällen lanserar jag ideén om att låta döpa en stjärna i kusinens namn? En lång blick från sambon säger allt.

Fyra timmar kvar till den stora händelsen, sambon springer ut på stan i presentjakt, ringer från bolaget.
- Du champange är ju aldrig fel...
Champange och två Ittala-glas, taget!

Ett praktverk med spretande flygande blad pryder mitt köksfönster.
- Det ser ju ut som ditt hår, säger vännen Tankfull.
Men den har humör. Varje dag kräver den bekräftelse, några skvättar vatten och många kärleksord. Mitt på dagen ska fönstret stå öppet en stund så bladen kan busa i vinden. Gör man den inte till lags försöker den utan omsvep begå självmord genom att slänga alla sina vackra blad ner mot fönsterbrädan.
- Det låter som en riktig drama queen, säger vännen Tankfull.
- Jo, ja, men jag älskar den, svarar jag.
- Kanske finns där mer likheter än bara den med håret, replikerar hon snabbt och leende.

Förresten.
Händer det dig också att du önskar att du hade en symfoniorkester kopplat till ditt liv? Som kunde spela något riktigt bra vid viktiga händelser men även vid mindre betydelsefulla händelser bara för att förgylla livet lite extra liksom?
Skulle lämna tillbaka en kläd på Indiska Medborgarplatsen, plockar fram kvitto

och plagg och butiksbiträdet frågar efter kortet som jag betalat med. Men så klart trilskas visa-kortet när jag ska ta ur det ur börsen, det hakar fast och vill inte komma ut. Så jag lägger på en egen ljudeffekt, typ ooooha-aaaa-lalala-ooj-ojoj-hej. Tyvärr, inser jag när jag möter butiksbiträdets blick - har hon inte märkt att 
visa-kortet lekt kurragömma i min börs.
 
Kände att jag blev tvungen att gå omkring inne i butiken i minst en halvtimme efteråt, titta på alla deras kläder och prova kläder som jag från början visste att jag inte vill ha. Allt för att butiksbitädet skulle förstå att jag ändå är normal och så att jag lugnt kan gå in i butiken igen en annan gång, om jag skulle vilja. Vilket i och ju för sig lär ta ett tag nu när jag lärt mig deras sortiment.