oojojoj

Trots att vi bott i samma hus i tre år möttes vi först i tisdags. På innergården. Djupt försjunken i en bok märker jag inte när hon närmar sig.
- Rosorna ser bättre ut nu, säger hon.
- Förlåt... vad sa du? säger jag och kisar upp mot en äldre dam i vit solhatt med brett brätte.
- Jo, jag sa att rosorna ser bättre ut i år, visst gör de? Förra året var de verkligen för ledsna. Så mycket bladlöss det var då. Jag trodde inte hälften skulle klara sig. 
- Visst ser de fina ut nu, säger jag och vänder intresset mot rosenrabatten som omgärdar gården.
I sanningens namn noterade jag aldrig rosornas hemska upplevelser förra året. Men att de nu verkar trivas kan jag ju hålla med om.
- Kan du mycket om rosor? undrar jag lite försiktigt, ett första försök att få
grepp om vem hon är. Av utseendet att döma borde hon vara över
eller närma sig de 80.
- Nja, inte så hemskt mycket men lite förstår man sig på. Resten går ju att
 läsa sig till på nätet, det är bara att googla sig fram, säger hon som det självklaraste i världen.
- Ja, det är klart...
Så börjar vårt samtal om rosor.

Så för en liten stund sedan plingar det på dörren och där står hon igen. Den här gången har hon varit och hälsat på sin bror som bor i en Brommavilla och med sig har hon trädgårdsblomster. En liten gåva. Bara så där. Jag väljer att kalla henne Rosa, det är inte hennes riktiga namn, men det är hon på något sätt.