Poker-face day

Jag kliver in i ett disco när jag går på morgonbussen. För full volym kör busschauffören Lady Gagas låt "Poker Face" och hela jag spricker upp i ett leende. Härligt. Blir genast på bra humör och vill verkligen inte lämna festen när min hållplats närmar sig. Med låten sjungandes i huvudet promenerar jag in på jobbet och morgonmötet.
- Jaha, då undrar jag vad du har för dig idag? frågar chefen laget runt och i mitt huvud spelas "... Can't read my, can't read my, no he can't read my poker face..."
Plötsligt är alla vända mot mig, allt jag hör är "... P-p-p-poker face, p-p-poker face ..."
-
Vaa?
- Hur ser din dag ut?
Jag sväljer och laddar. Vi har nämligen ett speciellt uttryck som ALLA använder när de inte är uppbokade på jobb. Men jag har utvecklat någon slags ord-allergi, stunden före varje morgonmöte brukar jag ägna åt att hitta på kluriga formuleringar för att kringgå uttrycket. I mitt discorus har jag missat det.
- Jag är "spelbar", säger jag och förlusten svider.
"... Mum mum mum mah... Mum mum mum mah... "
- Bra, för jag tänkte lägga den här (omöjliga-skitsvåra-helvetes-magsårs) uppgiften på dig idag, säger chefen.
Visst, nickar jag.
"... a little gambling is fun when you’re with me.."
Åter vid min plats. Research. Jag inser att här gäller det att fatta snabbt om jag inte ska framstå som värsta bluffen på redaktionen.
"... oh, oh, oh, oh, ohhhh ..."
Med med endast fem timmars nattsömn är jag inte särskilt smart. Vad än kvällsugglan i mig vill tro.
"... Russian Roulette is not the same without a gun ..."
Jag panik-googlar.
"... and baby when it’s love if it’s not rough it isn’t fun..."
Jag ringer samtal. Jag låter som värsta underdoogen i luren, jag ber dem förklara allt. Jag ber snällt. Igen och igen. Tills jag verkligen förstår.
"... Fold em ', let em', hit me, raise it, baby stay with me .."
Jag skriver. Trycker på tanget efter tanget.
"Luck and intuition play the cards with Spades to start"
Lägger jag över texten till chefen.
"... oh, oh, oh, oh, ohhhh ... ohh-oh-e-ohh-oh-oh ..."
Jag får grönt, texten placeras.
"... check this hand cause I'm marvelous ..."

Poker face


Bortgjort är bara förnamnet

Det är tur att Rikard Palm finns.
För han skulle säkert också råka säga till bildbeställaren "att, du tack för fotografen du bokade in åt mig i morse, jag har aldrig haft honom tidigare men det funkade jättebra, det var såå skönt och avslappnat med honom och så gick det snabbt".
Förtydligande: Jag har alltså varit på intervju och aldrig tidigare jobbat ihop med just den fotografen. Bildbeställaren bestämmer vilka fotografer som får åka ut på jobben ihop med reportrarna. Oftast vet du inte vem du blir ihopparad med förrän det är dags att åka iväg. Det finns typ oändligt många fotografer, alla är inte lika roliga att ha med sig.

Och visst skulle även Rikard Palm kunna råka gå förbi sin nyhetschef som till synes sitter och rullar tummarna och kommentera att "här sitter du och ser snygg ut...". Tro nu inte att chefens lätt chockade uppsyn skulle hejda framfarten. Nej, nej snarare tvärtom. För innan det att chefen hinner säga något så liksom ploppar orden ut att "jaa... lite som en inredningsdetalj faktiskt". Någonstans där skulle säkert Rikard Palm inse att det var dags att runda av, så då skulle han förmodligen säga att "ja, nu räcker det kanske, annars blir jag väl hemskickad" och sedan skulle han gå därifrån.
Förtydligande: Vi sitter i ett öppet kontorslandskap.


Rikard Palm i egen hög person

Rikard Palm ringer Tokyo



Rikard Palm - Det är kul när det är positivt


Rikard Palm är förvirrad


Snarksnack

07.00
Sambon:
Det är din tur att gå upp först idag...
Jag: Mmmm.... men du... du får gärna gå upp först istället.
Sambon: Nej, din tur.
Jag: Mmm... vill inte.
Sambon: Din tur.
Jag: Snark.
Sambon: Kom igen... din tur nu.


21.50

Jag: Du vet, imorgon är det din tur först.
Sambon: Ha! jag kan vänta ut dig...


Plötsligt händer det

Morgontrött och surig. Borde redan gått hemifrån men nycklarna är hokuspokusborta. Till slut vänder jag upp och ner på handväskan och skakar frenetiskt. Ut far gamla kvitton, necessär, snoddar och hårspännen, pennor som skulle fylla en hel skrivbordslåda, block och postit-lappar. Inga nycklar.
Argt gör jag om samma sak en gång till. Klirr, säger det.
Ett ensamt litet mynt rullar ner på golvet.
Den lilla pyttefickan i väskan som är så minimal att jag glömt dess existens har öppnats av rycket. Myntet svajar i vågor innan det lägger sig platt, jag böjer mig ner, tittar, känner igen, minns och kan inte sluta le.
Rhode-Island-myntet.
Det som jag en gång fick av en kär gammal arbetskamrat som avskedsgåva när han gick i pension. Ett lycka-till mynt sa han när tryckte det i min hand innan han vände sig om och gick.
All irritation är som bortblåst. Med myntet i min hand sjunker jag ner på golvet och bara minns. Och när jag sitter ner där ser jag plötsligt nycklarna som ligger längre bort på hallgolvet bredvid skorna.
Och det blir en sjutusan till jävlig dag men det gör ingenting, för allt känns mycket lättare med myntet i fickan. Jag fingrar på det flera gånger under dagen.


Människors möte

Alldeles nyligen kom två underbart roliga och härliga människor in i mitt liv, vänners vänner. Sådana människor som gör att man ler när man tänker på dem. Nu har de här två fått en liten liten dotter, förstås världens sötaste.
Och jag kan inte låta bli att förundras över det hur märkligt allt är egentligen.
För ett år sedan hade jag inte räknat dem till vänskapskretsen, nu känns de så självklara. För ett år sedan fanns inte deras lilla dotter och nu finns hon.
Tänk då på alla människor som ligger framför en i livet. Som liksom väntar någonstans och som man idag inte har en aning om att man ska träffa för ännu har man ju inte träffat dem. Tänk vad fint.
Och tänk på alla de man träffar som hastigast men som ändå fyller ens liv med berättelser. Som taxichauffören som körde mig till jobbet imorse, som skulle hem och lägga sig efter en hel natts arbete när jag just skulle börja min arbetsdag. Vardagsmöten som ramar in våra dagar.


Trubbel-bubbel

Klockan har passerat 23.00 och jag är inte det minsta trött.
Jag är skitnervös. Jag har fasen hela Gröna Lund i magen.
Det bubblar som trubbel-bubbel.
Grejen är den att ska hoppa in som webbredakör imorgon. Det kan ju låta bra, men just nu fattar jag inte varför jag tackade ja. All erfarenhet jag har är cirka en timmes genomgång i publiceringsvertyget...
... och taxin hämtar mig prick 05.00 imorgon. Det ingår tydligen som någon slags arbetsförmån när man börjar den tiden på dygnet. Har jag tur blir jag inte hemskickad före lunch i alla fall... ja, jo, jag tänker ta matlåda med mig.

För mycket rörelsebehov för ett kontorslandskap

Jo, just det, jag sitter i ett kontorslandskap. Det är social miljöträning utan dess like. På en armslängs avstånd åt båda håll har jag bänkgrannar. Vi sitter tre i rad och mitt emot mig sitter ytterligare tre i rad. Nu har jag upptäckt att alla andra tycks kunna sitta stilla på sina platser. Hur fixar folk detta år efter år?
Redan efter en timme börjar det krypa i mig, lägg på någon timme och jag vaggar stolen sidledes, bakåt och framåt och är helt övertygad om att jag måste ha någon slags odiagnostiserad bokstavskombination. 
Räddingen är den goda-kaffe-maskinen som det tar cirka fem minuter att gå till.
Och det bästa av allt, det finns olika vägar dit så jag kan variera mig. Jag dricker förstås inte kaffe - om man tar te och häller en massa mjölk i koppen så tror jag faktiskt att det kan tas för latte.
En annan sak jag konsekvent kör med är att omedelbart anmäla intresse så fort det finns ett uppdrag utanför huset, oavsett vad. Idag innebar det att gå iväg och handla en matkasse och det förgyllde hela dagen. Ingen annan på redaktionen tycks fatta att jag att jag gör sådant här frivilligt. 
Men kom igen, en hel dag vid ett bord, det blir man ju konstig av. För om du har suttit still så länge - medge att du också börjar tänka lite märkliga tankar?  Johodu!
För inte är det väl bara jag som börjar fundera över hur fort och hur länge man skulle kunna stoppa fingrarna i näsan utan att någon annan märker det?
Eller vilka av bänkgrannarna som skulle gå till final i en gyttjetävling / pajbakningstävling / orienteringstävling?
Vilken kändis bänkgrannarna liknar mest utseendemässigt?
Eller vänta, ta den här - vilka på arbetsplatsen som skulle kunna tänkas strula med varann eller kanske redan har gjort det?


* Ehh, funderar på om ett träningskort skulle kunna råda bot på en del av problemet i alla fall...


För så får man inte säga

Katastrof. Platt fall. Åt fanders med alltihop.
Imorgon blir alltid en bättre dag försöker jag tänka. Men se nääh-ej, det bidde det inte. Uppdragen jag gör spricker. Vinkeln känns inte ny, intervjupersonerna inte tillräckligt heta - texterna arkiveras och prestationsångesten växer. Jag får nya uppdrag, historien upprepar sig.
Ungefär så. Bahhh!
Tror jag jinxade allt med förra inlägget om hur bra det är. Nu går jag istället runt som parian på arbetsplatsen. Jupp, jag är i en svacka och vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur det här. Kom fort nu revanschen - för i hvte!

Och när allt känns som mest dystert säger intervjupersonen det som aldrig kan skrivas i artikeln men som får mig att le varje gång jag tänker på det. 
Så jag söker honom hela förmiddagen utan resultat, mitt i lunchtimmen svarar han plötslig och vi bestämmer att jag ska ringa drygt 50 minuter senare.
Men då tjuter det upptaget hela tiden.
Nyhetschefen frågar efter min text.
Absolut, strax klar säger jag.
Går tillbaka till min plats, tar upp telefonen och nu banne mig ringer jag intervjupersonen var tredje minut. Telefonterror fungerar. Han svarar till slut, men stressen i hans röst avslöjar genast att han har bråttom.
– Jag ska in på ett möte, säger han och jag hör ett hisspling i bakgrunden.
– Åhh.. det gör inget ,säger jag så vänt jag bara kan, då tar jag bara en snabb fråga. Lovar, det går undan!
– Ehhh.. ookej... då börjar jag klä av mig medan du frågar...
– Vaa??! vad är det för ett möte du ska på egentligen?!
Ajjajaj, inte så smart tänker jag och blundar. Ibland kommer frågorna för fort helt enkelt, orden slipper ur mig innan jag hinner hejda det.
– Alltså rocken, jag ska bara ta av mig rocken! Alltså inget annat. Det är sant!
Antingen bär det eller brister det nu tänker jag och kan inte längre hålla tillbaka skrattet. Jo-rå, han börjar skratta han med. Vi skrattar så vi kiknar.
– Ta din fråga du, det spelar ingen roll att jag blir sen till mötet säger han.
Vi skrattar fortfarande när vi lägger på luren.

Goda ord som godsaker

Du undrar hur det går?
Det går bra nu, svarar jag och försöker hindra att ett "tror jag" slipper ur mig.

Hur känns det? frågar du.
– Overkligt, som att jag testar gränser. Jag pratar med människor om deras problem, deras engagemang, mål och drömmar och jag svettas med att formulera meningsfulla och intressanda rader som fångar just dig.
När jag känner mig klar räcker jag över utkastet till chefen. När jag hittar mina ord i tidningen är tanken alltid densamma "ooj... och de tryckte det visst..."
Det bubblar i magen. Glädje.

Men mailkorgen svämmar över av personer som irriterat upp sig av någon anledning. Som vill tala om hur jag borde ha lagt upp texten istället, vilka intervjupersoner jag borde ha valt eller att jag helt enkelt inte borde ha skrivit om ämnet alls. Emellanåt med poängen att enbart göra det tydligt hur dum jag är.
Så ibland, ett mail eller ett telefonsamtal från en läsare som känt sig berörd och som kommer med positiv konstruktiv respons. Trots att det är sällsynt händer det, och de personerna stannar i hjärtat. Sparas. Goda ord att plocka fram en hungrig dag. Och jag tänker på alla de lysande texter av andra som jag en gång läst och fortfarande bär med mig. Jag hoppas att det funnits någon som i all vänlighet hört av sig till dem. Jag ångrar att jag inte gjorde det.



Recbecka Törnqvist - Good Thing


Mygg och spindlar i vårt hus

Vår lilla lägenhet fylls av myggor och spindlar som flyr in nu när kylan biter sig fast utomhus. De sätter sig på väggarna och i taklampans sken får skuggorna deras smala ben att bli tredubbelt långa. Vi låter de vila på väggarna.
Har ni förresten sett filmen eller läst barnboken om grisen Wilbur som hade en spindelvän som hette Charlotte? Om inte så gör det. Lovar, den är bra. Författaren är E.B White.


Så fort jag orkar ska jag

- börja promenera till jobbet varje dag
- laga goda nyttiga matlådor
- fixa snyggt i garderoben
- sortera bort alla gamla papper jag samlat på mig
- tvätta fönsterna
- träna upp minnet
och och och
... bli en bättre människa?

Ynk. Gör allt bara jag får bli frisk snabbt nu.


Haha basilusker! nu är jag redo för strid!

Salt dödar elakingarna som klämmer sig fast i halsen. Fast, eftersom jag inte gillar att gurgla saltvatten så jag kör chipsvarianten istället. Alvedon mot febern. Choklad funkar ju mot allt i alla lägen. Och så god saftig frukt som kan fylla på vitaminförrådet i kroppen. Nu borde jag ju bli frisk fortare än kvickt...


Min jobbmobil kan själv

Jobbet har utrustat mig med en mobil. För att den ska kännas lite mer personlig har jag fotat av en liten söt figur som finns på menyn tillhörande godaste thaistället i stan. Fotot har jag sedan lagt in som bakgrundsbild på mobilen. Det här har uppenbarligen inspirerat jobbmobilen. Utan min kännedom har den börjat knäppa egna foton. Budskapet kan inte vara tydligare; min jobbmobil har egen vilja. Kanske även konstnärsambitioner?

 
  
  

Bjud oss inte på gurka, vi kan inte hantera det

Jag råkade säga att vi gillar gurka. Sambons pappas sambo som har kolonilott tog oss på orden. Alltså fick vi 4,5 kilo gurka levererade. Så mycket gurka har vi aldrig tidigare haft hemma hos oss på en och samma gång.
Med kassen följde ett steg-för-steg recept på hur inlagda gurkor lagas. Jag och sambon förstod genast att detta var långt över vår horisont. I rörande enighet beslöt vi oss för att istället äta en gurka om dagen, eller möjligtvis två om dagen... det skulle nog gå bra tänkte vi.
Men nej. Ibland kan saker bli osynliga mitt framför ögonen på en. Det råkade gurkkassen ut för. Trots att den har stått på köksgolvet har vi passerat den utan att se den, tills det blev försent att rädda gurkorna. Sent häromkvällen uppmärksammar plötsligt Sambon att det är en lite märklig lukt i köket. Vad han i det läget inte borde gjort var att lyfta kassen i handtagen. Aldrig någonsin att jag anade hur mycket gurkor vattnar sig när de ruttnar. Och förutom att vara jättebra på att lösa upp papp så fungerar rutten gurka försträffligt om du vill orsaka kaos och vredesutbrott. Det kan våra grannar intyga.

Nu har vi svabbat köksgolvet massor med gånger men lukten vill inte riktigt ge med sig. Sambon som alltid hatat den bruna korkmattan i köket har lyckats hitta det enda positiva i händelsen. Kanske vi kan vända oss till värden och be att få den utbytt? Den luktar ju faktiskt...



     Fina gurkor,  före förruttnelseprocessen satte igång


Tisdagskaka

När man äter en massa goda kakor tillsammans med fina vänner känns det som om både hjärta och mage sväller. Jättemycket. Sådant kan man leva länge på.


Farväl kinos

Det här med förnekelse är något jag kan bra. Så in i det längsta har jag försökt ignorera det. Men nu går det inte längre, från och med måndag måste det bli förbud på mina beiga favoritkinos i offentliga utrymmen. Sambon hurrar, han har välkomnat det här länge nu. Och nu inser till och med jag att favoritkinosen inte längre klarar en heldag.
Egentligen känns de som allra bäst på morgonen när jag sätter på mig dem, då är de nästan som mysbyxor och inga andra byxor kommer ens i närheten av att vara så sköna. Men lagom till morgonmötet klockan 09.00 har de veckat sig ordentligt. Mellan morgonmöte och lunch börjar de hala ner. Efter lunch är jag tvungen att dra upp dem minst fyra gånger under den korta promenaden fram och tillbaka till goda-kaffe-maskinen. Runt 16.00 har jag ändrat gångstil och tar breda sidosteg när jag går för att slippa hålla i byxorna hela tiden. Nu tänker du säkert att varför inte lösa det hela genom att använda skärp?
Gillar inte skärp.
Jag klär inte i skärp helt enkelt.
Alltså hade jag siktet inställt på nya byxor när jag imorse strosade runt i Ringens klädbutiker. Det bidde en blåvit-rutig topp. Som det brukar när jag letar efter något specifikt. Kanske att favoritkinosen tål att slita på en vecka till? Om jag kör korta dagar? Fast jag tror inte chefen riktigt är mottaglig för byx-argumentet. Vissa saker är helt klart enklare när man lever livet som student.

Topp-5,  jobbigaste/tråkigaste inköpen:

1.
bh:ar
Självklar etta. Att tvinga med Sambon på detta kan inte klassas som annat än en ren hämndaktion (oroa er inte, även han har sina butiker som han tvingar in mig i bara för att retas)
 
2. byxor
Alltid passformsproblem. Jag vill tro att det beror på att ena benet sägs vara längre än det andra...

3. badkläder
Uja... har inget mer att tillägga.

4. linser
Avser ögonlinser. På delad plats är väl linsvätska. Bara så trist utgift.

5. tandborste
Tandborsthyllan är rena skräcken. Känns alltid abnorm och har alltid en paralyserande effekt. Väcker de mest olustiga tankar till liv... hur är det nu, har jag borstat ordentligt på sistone? Jag kanske inte har det, jag kanske har tusen hål... ja så är det nog. Borde jag då inte köpa en riktig supertandborste den här gången, den absolut bästa för att vara säker på att jag kan komma åt riktigt ordentligt med den? VILKEN är den bästa tandborsten det finns ju miljontals modeller! Jag kanske också borde passa på och köpa tandtråd, eller plackers, eller tandstickor eller, eller... och så snurrar det runt i huvudet tills jag blir alldeles yr och måste blunda och så sträcker jag mig mot hyllan och greppar någonting på måfå. Vänder om, går raskt därifrån och hoppas att tandborsten jag valt ska hålla lääänge så jag slipper proceduren på ett bra tag framöver.


Favoritord

- Baba Ghanoush.
Det är namnet på en röra som görs på aubergine. Själv brukar jag inte äta den särskilt ofta utan det jag har fastnat för är själva namnet.
Jag tycker det är helt fantastiskt. Det rullar liksom skönt i munnen. Testa.
Vilket är ditt favoritord?

Allt detta på grund av Ica-skylten

Nu vet jag. Det finns röda bananer. De används främst i desserter eller till bakning. Röd banan importeras i förhållandevis liten skala till Sverige året om och fruktköttet är ljust och smakar sött. Äppelbananen är en annan sorts dessertbanan. Den har gult skal och och när den är mogen så doftar den äpple. 

Bananer innehåller bland annat mycket kalium och magnesium. Vill du sänka ditt blodtryck är naturligt kalium och magnesium väldigt bra att få i sig. Men även för den som har svårt att somna eller känner sig nedstämd är det bra att konsumera bananer. För bananer innehåller aminosyran Tryptofan som tillsammans med c-vitamin och B6-vitamin påverkar halten av seratonin i hjärnan.
Bananer är även bra på att binda magsyra vilket kan vara intressant för den som lider av sura uppstötningar. Att äta en banan kan lindra besvären.
Sist men inte minst - bananer anses kunna hindra bakfyllan. 
Också detta på grund av att den innehåller så mycket kalium. Stort alkoholintag leder till uttorkning och låga kaliumnivåer i kroppen. Äter du bananer och dricker vätska innan du går och lägger dig kan du väga upp det underskottet. Magnesiumet i bananer gör sedan att du kan slippa huvudvärken genom att det får blodkärlen att slappna av.



Jag är bra gratis, mindre bra betald

Så här är det. De första två veckorna som praktikant är man gratis för företaget för det klassas som en slags inskolningsperiod. Nu är jag inne på min tredje vecka som praktikant och vad händer?
Jo, allting korvar ihop sig och jag kör ordentligt fast. Jag har fått tre olika uppslag att gå vidare med och kommer ingen vart med något av dem. Hux-flux-borta är genast flytet jag hade under de två första veckorna, när jag börjar kosta något går prestationen genast ner.
Nej, jag är inte på bra humör. Grrrr.


Perfektionister finns överallt

Står i kassakön på Hemköp. Har lagt upp det jag ska handla på bandet när han som betjänar kassan sträcker sig fram och placerar "Kassan stängd-skylten" efter mina varor. Tre sekunder senare sträcker han sig fram igen och rättar till skylten så den står exakt rakt.
Jag noterar och tittar bort.
Så sträcker han sig ytterligare en gång. Nu för att prydligt placera "Nästa kunden-pinnen" mellan min sista vara på bandet och "Kassan stängd-skylten".
Noterar och stirrar uppfodrande på honom, vad är det med honom?
- Det är inte lätt att vara perfektionist, säger han.

Tidigare inlägg