Plötsligt händer det
Morgontrött och surig. Borde redan gått hemifrån men nycklarna är hokuspokusborta. Till slut vänder jag upp och ner på handväskan och skakar frenetiskt. Ut far gamla kvitton, necessär, snoddar och hårspännen, pennor som skulle fylla en hel skrivbordslåda, block och postit-lappar. Inga nycklar.
Argt gör jag om samma sak en gång till. Klirr, säger det.
Ett ensamt litet mynt rullar ner på golvet.
Den lilla pyttefickan i väskan som är så minimal att jag glömt dess existens har öppnats av rycket. Myntet svajar i vågor innan det lägger sig platt, jag böjer mig ner, tittar, känner igen, minns och kan inte sluta le.
Rhode-Island-myntet.
Det som jag en gång fick av en kär gammal arbetskamrat som avskedsgåva när han gick i pension. Ett lycka-till mynt sa han när tryckte det i min hand innan han vände sig om och gick.
All irritation är som bortblåst. Med myntet i min hand sjunker jag ner på golvet och bara minns. Och när jag sitter ner där ser jag plötsligt nycklarna som ligger längre bort på hallgolvet bredvid skorna.
Och det blir en sjutusan till jävlig dag men det gör ingenting, för allt känns mycket lättare med myntet i fickan. Jag fingrar på det flera gånger under dagen.
