Först på fjärde försöket lyckades jag nu komma in på bloggen genom att skriva rätt lösenord. Gång på gång snubblar jag över tangenterna.
Jag är trött, trött, trött och samtidigt glad,gladare, gladast! Imorgon publiceras min allra första artikel i tidningen som jag i hemlighet alltid drömt om att få jobba på. Men det var först i förmiddags klockan 10.30 som jag insåg att texten som jag trott att jag hade på mig till imorgon att få klar skulle in idag vid 15.30-tiden. Inte den aha-upplevelsen man vill ha.
- Det här fixar du, säger nyhetschefen som är overkligt modellsnygg och som dessutom tilldelats förmågan att sätta sig bekvämt utan att få en endaste klädrynka.
Det blir till att fort som attan försöka få tag på intervjuperson, boka upp fotograf och parallellt sätta sig in i ämnet. En halvtimme senare står fotografen och stampar vid mitt skrivbord, redo att åka. Till utseendet en Tintin-kopia med pliriga ögon, också han praktikant som är inne på sin tredje dag på stället precis som jag. Vi far ner i garaget och det blir genast problem.
Det finns flera garage. Det finns massa kluriga gångar mellan de olika garagen. 
Vi irrar bort oss totalt.
I säkert en halvtimme går vi runt, runt, runt och känner oss borttappade tills vi stöter på vaktmästaren i underjorden som liksom en räddande ängel visar oss rätt. Äntligen iväg, men naturligtvis kör vi vilse. Finns det flera alternativ lyckas jag och Tintin alltid välja precis fel. Men Tintin har humor och är full av roliga historier och jag skrattar så mycket i bilen att jag glömmer bort att tänka ut smarta frågor till intervjun. Men på något sätt löser det sig ändå. Vi hittar fram, visst vi parkerar lite för långt bort och blir genomblöta under promenaden i hällregnet, men intervjupersonen är enormt trevlig och talför och klarar av att vara naturlig trots Tintins närgångna kamera. Så vid gott mod är vi åter på redaktionen när klockan slår 13.00. Jag vet inte hur det går till men jag lyckas få i mig ordentlig mat och sätta ihop en sammanhängande text på cirka 2300 tecken. En titt på klockan säger 15.45. Nästan i tid.
Lägger över texten till nyhetschefen och försöker tänka på allt annat än att han nu läser och bedömmer vad jag skrivit. Det går såklart inte.
Till slut står jag inte ut längre. Försöker släntra fram så där avspänt ledigt och coolt, slänger ur mig ett kort "ok, eller?", med en menande blick.
- Perfekt, inga ändringar, kanske något litet ord bara i ingressen annars helbra, säger nyhetschefen.
- Du skojar, utbrister jag innan jag hinner hejda det.
- Nej, lovar, det var helbra.
Och jag lovar. Jag svävar tillbaka till min plats.
Och jag tror säkert att jag kommer drömma de allra, allra, allra bästa drömmar i natt. God natt.

Håller andan när jag ser vad som trillat in i dagens mailkorg.
Blundar och tittar igen. 
Ingen ändring.
Mailet är kvar, bara väntar på att jag ska klicka upp det.
- De har ångrat sig! Jag vet att de kommer maila mig och säga att de har ångrat sig, jag är nästan helt säker på det, eller så var allt bara ett skämt... tänk om jag hittat på allting? 
- Nej inte alls, det kommer gå bra! hävdar vännen.

Intervjun var i våras. Sju nervösa minuter. Där jag öppnar starkt med att uttala chefens namn fel, jag helt enkelt ändrar hennes namn, där jag fortsätter med ett lågt skämt om kossor som vallas in i fållor (angående snurrdörrarna vi passerar på vägen till rummet vi ska sitta i, nej hon ler inte ens) och när jag ändå är igång kan jag förstås inte låta bli att jämföra tidningens lokaler med deras största konkurrent (som jag jobbat för tidigare). Och självklart drabbas jag av akut minnesförlust när hon ställer sin första fråga under intervjun " vad är det nu utbildningen du har gått heter?". Totalt blankt. Jag minns inte riktigt hur jag gjorde för att komma runt det, bara att jag pratade en massa och att det gick fort. Pratar jag fort brukar jag alltid staka mig till slut. Jag är helt säker på att jag stakade mig en massa under intervjun. Vet att jag försökte se cool ut mitt i allt. För jag ville så gärna åtminstone verka lika avslappnad och naturlig som hon.
Vet att jag misslyckades kapitalt när jag försökte lägga benen i kors för att sätta mig precis som hon satt. De nya trånga jeansen, införskaffade speciellt för detta tillfälle, skar smärtsamt och jag minns att jag log ansträngt i fåfängt försök att inte låtsats om det. Intervjun varade inte längre än sju minuter och efteråt lotsade hon mig ut bakvägen. Det om något övertygade mig om att allt gått käpprätt åt skogen.

Ungefär två veckor senare mailar hon att jag blivit antagen som deras praktikant i höst. Jag kan inte tro att det är sant, så förvånad och så jippie-jippieglad i ett! Jag ringar in måndag den 24 augusti i almanackan och textar "idag börjar praktiken". Men ju mer datumet närmat sig desto mer osannolikt har allt börjat kännas. Och nu mailet i inkorgen:
"Ang. RE: Ang. RE: Ang. RE: Ang. RE: Ang. envis praktikantaspirant :)‏"

Tar ett djupt andetag och klickar upp mailet.
"Hej,
Du är välkommen strax för kl 9 nu på måndag. Anmäl dig i receptionen så kommer jag och hämtar dig."

Åhh.
Allt släpper.
Hurra!
Jag vill göra så stora saker!
Jag vill vara så kreativ och bra, förändra och inspirera. Och samtidigt tanken som inte vill släppa "hur fasen ska jag klara det här, det är ju skitläskigt, fixar jag detta? hur tänkte jag egentligen, vad har jag gett mig in på? Nej jag är nog inte redo ändå."
Och snart är det måndag. 

Vad du inte väntar dig höra när du lyfter luren:
- Men nu vet din mamma i alla fall!
- Japp och hej med dig!

- Hallå?? försöker jag, vad är det som min mamma vet?

Ingen respons och jag kan förstås inte hålla mig för skratt.

I nästa sekund, samma person, helt annat tonläge:
- Hej, jag ringer från Com hem och undrar om det är du som har hand om telefoniabonnemanget hos er, säger hon, lugnt, vänligt och professionellt.
- Säg först vad min mamma vet, så svarar jag på det sedan.
- Nää nu hänger jag inte med riktigt...
Och jag skrattar fortfarande när jag berättar att jag nog måste ha hört slutet på hennes tidigare samtal...
- Åhh, säger hon, men fattar sig imponerande snabbt.
- Så ska det ju inte vara. Vad mysko. Då är det kanske någon annan som kan lyssna på det här samtalet också... vi får väl hälsa vet ja!! Hej, hej, på dig!

Varefter hon kvickt åter plockar upp säljsnacket, har vi hört om det senaste specialerbjudandet från Com hem?
Visst har vi det, men vi är inte intresserade, säger jag.
- Jaså, jaha, okej, då så, hej med dig!
Klick.

Hela natten har jag vandrat runt i mörkret och letat efter en grön neonskylt
föreställande Alfons Åbergs hemlige vän Mållgan. Det hela gick ut på att om jag hade hittat skylten så hade Mållgan fått liv. En och samma dröm hela natten. Teorier om detta?

Idag ska här hyras film. Ett måste för att komma i stämning. Att se Sound of Music ingår i de nödvändiga förberedelserna försöker jag övertyga sambon.
Sommarens resa går till Schweiz, till en pyttepytteby högt uppe bland alperna.

För två veckor sedan åt vi middag, jag och sambon med övriga resesällskapet. En brokig skara som diskuterade semesterplanerna...

Jag lyssnar mest. På hon som drömskt talar om alla fantastiska goda korvar och ostar som finns dit vi ska. Som vill sitta bredvid en ko med skälla och ge sig ut på långa vandringar. Jag lyssnar på han som visade sig ha järnvägar i blodet, som lyriskt beskrev tåg och tågsträckor. Som berättar om sitt barndomsland fyllt av berg och gröna dalar. Vi kommer att husera i den inbitne järnvägsälskarens släkthem. Ett 300 år gammalt timmerhus i en by med 25 invånare.
Vår närvaro kommer utöka byn med 10 personer.
Järnvägsälskaren poängterar starkt att vi måste akta grannens gräsmatta när vi parkerar hyrbilen. Alla nickar och lovar. Alla enas också om att vi självklart ska göra endagsutflykter med tåg, ett måste i ett alplandskap.
Då berättar järnvägsälskaren om linbanor och att man kan åka sparkcykel ner från bergens slinger-i-krok vägar. Genast är jag intresserad. Vilket gör sambon föga förvånad, men han tvekar och får medhåll av flera andra runt bordet, speciellt när det framkommer att vägarna är väldigt smala och att man kan få möte med postbilen. Det här ska nog gå att ordna tänker jag och byter blickar i samförstånd med järnvägsälskaren, varvid hans fru tar upp matfrågan. Hon föreslår att vi delar upp oss i matlag två och två och att varje lag ansvarar för en dag. Förslaget antas enhälligt. Så vill hon reda ut vilken maträtt vi tänker laga så att en handlingslista kan upprättas. Själv tänker hon göra polenta.
Tvärstopp. Detta var jag inte beredd på. Vad äter man för mat? Kan plötsligt inte ens komma ihåg vad jag åt dagen innan. Vad kan passa 10 hungriga personer där hälften är vegetarianer och hälften köttälskare? Tänker. Tänker. Tänker utan reslutat.
I samma stund höjer korvdrömmaren insatsen. Hon börjar resonemanget att om man som vegetarian ändå äter ägg och mjölk - är inte detta att betrakta som att man äter upp djuren inifrån liksom?
Vegetarianen intill mig har ett snabbt svar, han håller absolut inte med och spänningen i rummet är påtaglig. 
- Jag kan inte komma på en enda maträtt, utbrister jag till slut. Jag kommer säkert laga något som alla tycker är äckligt, eller så kommer jag misslyckas så det verkligen blir äckligt.
Det här känner korvdrömmaren genast igen sig i, hon håller med fullt ut och till matschemaläggarens besvikelse lyckas det inte bli någon handlingslista. Påpassligt inflikar hennes man att i matvaruaffärerna alldeles i närheten av byn finns allt du kan tänka sig. Precis som här i Sverige...

Inatt, precis innan jag somnade kom jag på det. Rätt rätt: Pastasallad såklart!
Måste ju vara omöjlig att misslyckas med, en vegetarisk bas och sedan kan alla köttätare addera sina favorittillbehör. Som korv till exempel.


Klassiska repliker från "Sällskapsresan" - Läsarna röstar fram bästa replikerna ur filmen Sällskapsresan, omröstningen hämtad från Aftonbladet

Jag har våndats i dagar. Ingen vill ha svamp. Jag har tittat på min vänstra lilltå och grinat illa. Sambon har tittat på min lilla tå och skakat på huvudet. Det här ser inte bra ut har vi kommit fram till, har jag fått svamp? Ingen av oss vet.
Så jag tvättar med tvålen som säger sig ha doften av sommarängens vackraste blomster. Jag torkar noggrant och i mina lätta gula tygskor går jag med tunga steg till fotvårdsbutiken.
Bepansrad med ett exemplar av Dagens Nyheter står jag sedan utanför butiken och låtsatsläser i väntan på ögonblicket då ingen kund befinner sig därinne, står där och övar på bästa sättet att framföra min förlägenhet. En redig medelålders kvinna i praktisk kortklippt frisyr och stålbågade glasögon möter mig när jag till slut kliver in genom dörren. Snabbt hasplar jag ur mig min undran.
Och så gör jag det igen, för hon uppfattar inte vad jag säger första gången.
Och inte andra heller. Tredje försöket går budskapet fram och hon spricker upp i ett förstående leende, ber mig ta plats i fåtöljen och går för att hämta fotvårdspecialisten. Och jag sjunker ner på den mjuka dynan, hör henne fråga sin kollega ifall denna har tid och lust att titta på en tå. Och jag försöker sjunka djupare ner i fåtöljen när jag ser att två kunder kommit in i butiken.
- Ja, visst kan jag titta på din tå, säger kollegan som vänligt leende kommer fram mot mig, Cameron Diaz dubbelgångare.
Hon knäböjer och jag drar motvilligt ut min vänstra fot ur tygskon. Förfärad ser jag att picknicken i Hagaparken häromdagen har lämnat kvar grässtrån i skon som nu klibbar fast på foten.
Svett på foten, svett i pannan, svett längs ryggraden.
Cameron Diaz låtsas som ingenting.
Istället plockar hon upp ett skalpell-liknande föremål och trycker försiktigt under nageln på lilltån, skrapar lite och jag blundar, hon luktar lite.
- Nej, du har inte svamp, säger hon och reser sig upp och jag inser att jag hållit andan. Du har nog slagit i tån, alternativt att du använt en sko som klämt tån.
Din tå har skadats och det finns blod under nageln, det är därför den ser så där blå-lila ut. Det kommer ta tid innan det går över men det läker sig självt. Dina tår ser annars fina ut.
Överlycklig hoppar jag upp och gör en segerdans! I verkligheten sitter jag kvar i fåtöljen och tackar ödmjukast, överlycklig.
Från fotvårdsbutiken går jag direkt till närmsta kiosk, här behövs en välkyld dricka mot all svett. Med Dagens Nyheter hopklämd under armvecket och med en coca-cola i handen svänger jag sedan lättad ut i folkmyllret igen, krockar nästan med en ung man som går gatan fram.
- Vilka snygga tuttar du har! 
- Vad?! jag stelnar till, skjuter ragg. Förväntar du dig ett tack nu? spottar jag ut och i sinnet börjar jag genast formulera dräpande citat av könsdiskriminerande objektifierande sexualiserande karaktär. Den här killen kommer inte få det lätt!
- Åhh, förlåt... jag vet inte varför jag sa så... det bara kom spontant... det är bara en komplimang, säger han och slår ut med armarna i en avväpnande gest.
Hela han backar.
- Jaaha, säger jag och kommer av mig. 
Skamsen står han framför mig, som i väntan på en dom, förlåt står skrivet över hela honom.
- Hmmf... Men. Okej. Tack. 
Han skiner upp, nickar hejdå och försvinner snabbt i iväg. Jag går vidare åt mitt håll. Fundersam. Men avbryts tvärt i tankarna när jag möter dagens vresigaste min från en dam i blåblommig blus. Envetet håller jag fast hennes blick och ler ända nerifrån tårna. Vilken effekt. Hon blir så vacker när hon inte kan motså att le tillbaka. Ett till en början blygt, liksom prövande leende som sedan breder ut sig så hon glittrar. Och så passerar vi varann.

Jag har sett framför mig hur vi i perfekt harmoni glider fram genom vattnet, inga ord behövs, elegant skär vi vågorna och vattnet krusar sig lätt efter våra paddeltag. Verkligheten blir en helt annan.

På plats tar jag aktern och sambon fören. Tillsammans med två vänner har vi hyrt två kanoter av typen kanadensare och utan större komplikationer lämnar vi Brunnsvikens Kanotklubb. Just biten från bryggan och säg, fyra fem paddeldrag ut i vattnet, blir faktiskt de mest lyckade under hela turen. Våra vänner lyckas däremot med precis det som jag trodde att jag och sambon skulle åstadkomma, naturligt paddla lugnt och fint som ett par turen igenom. Jag och sambon blir sjöns rebeller.
- Kom igen, ropar sambon och tar kraftiga framåtdrag.
Kombinationen sol och vatten, vi i kanot och vänner i kanot bredvid triggar tydligen igång hans tävlingsinstinkt. Här gäller det att vinna. Och jag tar i. När sambon tar ett tag, försöker jag ta två. Vi far fram. Yaah maan!
Tittar upp och inser i ett slag att det som skiljer oss från övriga paddlare ute på sjön är att vi helt saknar kurshållning. Samma sak slår sambon samtidigt.
- Håll kursen! hör jag från fören.
- Ja, jag försöker! gastar jag tillbaka, bromsar och parerar allt jag kan för att undkomma motorbåten som närmar sig osannolikt fort.
- Jag försöker styra undan oss, säger sambon.
- Okej, men jag styr jag också, säger jag.
- Båda kan inte styra!
- Håller med. Då styr bara jag, tycker jag men sambon är inte med på den linjen.
Han jobbar enligt egna tekniker i fören, jag jobbar enligt mina i aktern. Fråga inte hur men vi lyckas undvika motorbåten. Egentligen skulle hela vår kanotupplevelse kunna sammanfattas med orden undvika i möjligaste mån. Vi kör någon slags kanotslalom över sjön. Sick-sack-banar oss fram i vattnet.

När vi närmar oss en brygga vid Bergianska trädgården vill vännerna stanna för fika. Jag kan inte tänka mig ett bättre avbrott. Inte sambon heller. Genomsvettiga häver vi oss upp på bryggan. Både jag och sambon har långärmade vindjackor under flytvästarna. Det har inte vännerna.
Vännerna har fika med sig, det har inte vi tänkt på alls. Som vanligt.
Kamratligt och frikostigt delar vännerna med sig av vad de har. Men så kommer sambon på att i Bergianska trädgården finns ett café, han försvinner iväg en liten stund och återkommer strax med kanelbullar och kyld dricka till alla. Jag pyser av stolthet, han är så bra han, min sambo!

Åter i kanoten enas vi om att jag som har akterplatsen bör vara styrman.
Det håller ett litet tag. Sambon är inte helt övertygad om att mina färdigheter är de bästa och vill hjälpa till. Nog har han väl rätt i det, tyvärr med följden att etappen tillbaka blir en repris på tidigare beteende. Frånsett det att sambon nu kommit på att han med bålrotation kan öka farten. Allt sinkas dock av broms- och parering med paddlarna med jämna mellanrum. Sannolikt avverkade jag och sambon dubbelt så lång sträcka jämfört mot våra paddlarvänner, utan att komma fram fortare. Men vi välte inte. Vi krockade bara en gång (med paddlarvännernas kanot och ja, det var vårt fel), och vi vill båda gärna paddla igen. 
Då i enmanskanot.

Felsökning i efterhand:
För att hålla stadig kurs i en kanadensare bör akterpaddlaren i slutet av varje paddeldrag vrida övre handen och samtidigt hålla kvar paddeln i vattnet som ett roder i någon millisekund. Under den korta stunden håller förpaddlaren sin paddel i luften, allt för att bibehålla rytmen... och kursen.

På hedersord.
Den såg ut så här när jag plockade fram den ur morotspåsen. Kunde förstås inte sluta flina. Illa, jag vet. Men jag har en ursäkt/förklaring: tydligen ligger min humorålder på samma nivå som en 17-årig killes. Japp. Testet finns här.

Jag:  - Gomorron... vad drömde du om i natt?

Sambon:  - Om en massa igelkottar, de var jättesöta. Vad drömde du om själv?
 
Jag:  - Trädgårdsstolar.