Redan de hårda, snabba stegen avslöjar att han tagit ställning.
- Du, det är en försäljare i trapphuset, säger sambon när han skyndar in i köket efter att ha varit och kastat soporna. Bara så du vet -  vad han än säljer tänker jag inte vara intresserad.
- Kanske enklast att släcka i hallen så det inte ser ut som om någon är hemma?
- Omöjligt, han såg att jag gick in här.
 Knappt fem minuter går och dörrklockan plingar till, sambon stegar ut i hallen.
-Jaa.

Jag ger det två minuter. Börjar skiva tomaterna till salladen och kontrollerar att makaronerna inte kokar över. I hallen fortsätter samtalet. Fyra minuter, åtta.
Inte bra. Spolar av makaronerna och dukar middagsbordet. Fortfarande står de i hallen och pratar och pratar. Magen kurrar ilsket.
- Jahapp, säger jag och sluter upp bakom sambon. Vad är det nu som du försöker lura på oss? men misslyckas förstås totalt med den lättsamma skämtsamma tonen när magen skriker att nu får det vara nog.
Försäljarens blick kan inte tolkas på annat sätt: dö!
Och jag kastar tillbaka samma.
- Det är lugnt, medlar sambon som nu är tipp-topp-glad, det här är ett jättebra erbjudande, det blir hur bra som helst, jag fixar det här.
Det finns inte annat göra än att konstatera att sambon är utom räddning.  "Ångerrätt, ångerrätt, ångerrätt" tuggar på som ett mantra i mitt huvud när jag surt lommar tillbaka till köket och slevar upp en portion åt mig själv.
Fyrtio minuter senare har vi bytt internetleverantör, beställt portering av vårt telefonabonemang och ökat vårt kanalutbud med åtta nya tv-kanaler. Som efterrätt serverar jag och sambon våra grannar ett praktgräl. 

Dagen därpå har sambon har bestämt sig för att ta tillbaka sitt ja-tack till erbjudandet och jag menar att det ska vi inte alls. Trots allt var det nog ett toppenbjudande, visst ska vi ha det. Sambon vill ringa företaget och avstyra det hela, jag försöker avstyra sambon. Enligt avtalet har vi två veckors ångerrätt. Åtta kuvert dimper ner i hallen, som en extra krydda lyckas företaget skicka oss dubbla uppsättningar av all information. En vecka går utan att vi kommer närmare ett beslut, vi turats om att inta tvärtompositioner utan att en enda gång tycka lika samtidigt. 

Avgörandet sker på fredagen. Sambon är inne på ett nej. Jag är på ett mellanläge, vi inser samtidigt att det här är det närmaste enighet vi når.
Sambon ringer företaget. Jag hör honom tydligt och redigt förklara för person 1 i luren att vi ångrar oss, han kopplas vidare och får förklara samma sak igen för person 2 i luren. Sedan en gång till för person 2. Men när person 2 pressar på ytterligare en vända passerar han sambons tålamodsgräns.
- Om fyra till fem månader flyttar vi så ert erbjudande kommer inte fungera i alla fall, utbrister han.
En vit lögn som sköljer bort alla vidare påtryckningar. Och allt blir äntligen som vanligt igen. Fast inte på lördagen. Då tv:n bara vill visa myrornas krig. Helt klart Com Hems hämd, misstänker sambon som annars aldrig lider av förföljelsemani.
Dagens uppgift blir att trycka ut en ångerblankett från företagets hemsida för att skicka in det till dem i ett rekomenderat brev. Enligt deras hemsida är det tydligen enda sättet att vara helt försäkrad om att man som kund gjort allt för att säga upp ingånget avtal.

I måndags när solen gjorde allt för att få Stockholm att smälta, då var jag säker. Vad kan vara bättre än en jättevattenpistol i studentpresent? Genast är han given vinnare på lastbilsflaket!
I tisdags kom regnet och med den osäkerheten. Egentligen känner varken sambon eller jag hans kusin som nu ska firas. Senast jag träffade honom var det vinter, han var runt sju och med sina små armar och ben gjorde allt för att demolera snögubben jag gjort.
Under onsdagen kommer jag på det. 
Gillar han inte snö och kyla, då måste en resväska vara det perfekta valet!
Så får vi höra att han tycker om att läsa. Ok.
Torsdagen går åt att leta böcker. Inget känns rätt.
Sambons familj funderar nu på att gå samman i en gemensam present. Otaliga mess och telefonsamtal senare kommer vi fram till att alla så klart drar åt olika håll, det enda alla kan enas om är att alla känner sig osäkra. På allt. Sent på kvällen lanserar jag ideén om att låta döpa en stjärna i kusinens namn? En lång blick från sambon säger allt.

Fyra timmar kvar till den stora händelsen, sambon springer ut på stan i presentjakt, ringer från bolaget.
- Du champange är ju aldrig fel...
Champange och två Ittala-glas, taget!

Förresten.
Händer det dig också att du önskar att du hade en symfoniorkester kopplat till ditt liv? Som kunde spela något riktigt bra vid viktiga händelser men även vid mindre betydelsefulla händelser bara för att förgylla livet lite extra liksom?
Skulle lämna tillbaka en kläd på Indiska Medborgarplatsen, plockar fram kvitto

och plagg och butiksbiträdet frågar efter kortet som jag betalat med. Men så klart trilskas visa-kortet när jag ska ta ur det ur börsen, det hakar fast och vill inte komma ut. Så jag lägger på en egen ljudeffekt, typ ooooha-aaaa-lalala-ooj-ojoj-hej. Tyvärr, inser jag när jag möter butiksbiträdets blick - har hon inte märkt att 
visa-kortet lekt kurragömma i min börs.
 
Kände att jag blev tvungen att gå omkring inne i butiken i minst en halvtimme efteråt, titta på alla deras kläder och prova kläder som jag från början visste att jag inte vill ha. Allt för att butiksbitädet skulle förstå att jag ändå är normal och så att jag lugnt kan gå in i butiken igen en annan gång, om jag skulle vilja. Vilket i och ju för sig lär ta ett tag nu när jag lärt mig deras sortiment.