Jag kliver in i ett disco när jag går på morgonbussen. För full volym kör busschauffören Lady Gagas låt "Poker Face" och hela jag spricker upp i ett leende. Härligt. Blir genast på bra humör och vill verkligen inte lämna festen när min hållplats närmar sig. Med låten sjungandes i huvudet promenerar jag in på jobbet och morgonmötet.
- Jaha, då undrar jag vad du har för dig idag? frågar chefen laget runt och i mitt huvud spelas "... Can't read my, can't read my, no he can't read my poker face..."
Plötsligt är alla vända mot mig, allt jag hör är "... P-p-p-poker face, p-p-poker face ..."
- Vaa?
- Hur ser din dag ut?
Jag sväljer och laddar. Vi har nämligen ett speciellt uttryck som ALLA använder när de inte är uppbokade på jobb. Men jag har utvecklat någon slags ord-allergi, stunden före varje morgonmöte brukar jag ägna åt att hitta på kluriga formuleringar för att kringgå uttrycket. I mitt discorus har jag missat det.
- Jag är "spelbar", säger jag och förlusten svider.
"... Mum mum mum mah... Mum mum mum mah... "
- Bra, för jag tänkte lägga den här (omöjliga-skitsvåra-helvetes-magsårs) uppgiften på dig idag, säger chefen.
Visst, nickar jag.
"... a little gambling is fun when you’re with me.."
Åter vid min plats. Research. Jag inser att här gäller det att fatta snabbt om jag inte ska framstå som värsta bluffen på redaktionen.
"... oh, oh, oh, oh, ohhhh ..."
Med med endast fem timmars nattsömn är jag inte särskilt smart. Vad än kvällsugglan i mig vill tro.
"... Russian Roulette is not the same without a gun ..."
Jag panik-googlar.
"... and baby when it’s love if it’s not rough it isn’t fun..."
Jag ringer samtal. Jag låter som värsta underdoogen i luren, jag ber dem förklara allt. Jag ber snällt. Igen och igen. Tills jag verkligen förstår.
"... Fold em ', let em', hit me, raise it, baby stay with me .."
Jag skriver. Trycker på tanget efter tanget.
"Luck and intuition play the cards with Spades to start"
Lägger jag över texten till chefen.
"... oh, oh, oh, oh, ohhhh ... ohh-oh-e-ohh-oh-oh ..."
Jag får grönt, texten placeras.
"... check this hand cause I'm marvelous ..."

Poker face

Det är tur att Rikard Palm finns.
För han skulle säkert också råka säga till bildbeställaren "att, du tack för fotografen du bokade in åt mig i morse, jag har aldrig haft honom tidigare men det funkade jättebra, det var såå skönt och avslappnat med honom och så gick det snabbt".
Förtydligande: Jag har alltså varit på intervju och aldrig tidigare jobbat ihop med just den fotografen. Bildbeställaren bestämmer vilka fotografer som får åka ut på jobben ihop med reportrarna. Oftast vet du inte vem du blir ihopparad med förrän det är dags att åka iväg. Det finns typ oändligt många fotografer, alla är inte lika roliga att ha med sig.

Och visst skulle även Rikard Palm kunna råka gå förbi sin nyhetschef som till synes sitter och rullar tummarna och kommentera att "här sitter du och ser snygg ut...". Tro nu inte att chefens lätt chockade uppsyn skulle hejda framfarten. Nej, nej snarare tvärtom. För innan det att chefen hinner säga något så liksom ploppar orden ut att "jaa... lite som en inredningsdetalj faktiskt". Någonstans där skulle säkert Rikard Palm inse att det var dags att runda av, så då skulle han förmodligen säga att "ja, nu räcker det kanske, annars blir jag väl hemskickad" och sedan skulle han gå därifrån.
Förtydligande: Vi sitter i ett öppet kontorslandskap.


Rikard Palm i egen hög person

Rikard Palm ringer Tokyo


Rikard Palm - Det är kul när det är positivt


Rikard Palm är förvirrad

Morgontrött och surig. Borde redan gått hemifrån men nycklarna är hokuspokusborta. Till slut vänder jag upp och ner på handväskan och skakar frenetiskt. Ut far gamla kvitton, necessär, snoddar och hårspännen, pennor som skulle fylla en hel skrivbordslåda, block och postit-lappar. Inga nycklar.
Argt gör jag om samma sak en gång till. Klirr, säger det.
Ett ensamt litet mynt rullar ner på golvet.
Den lilla pyttefickan i väskan som är så minimal att jag glömt dess existens har öppnats av rycket. Myntet svajar i vågor innan det lägger sig platt, jag böjer mig ner, tittar, känner igen, minns och kan inte sluta le.
Rhode-Island-myntet.
Det som jag en gång fick av en kär gammal arbetskamrat som avskedsgåva när han gick i pension. Ett lycka-till mynt sa han när tryckte det i min hand innan han vände sig om och gick.
All irritation är som bortblåst. Med myntet i min hand sjunker jag ner på golvet och bara minns. Och när jag sitter ner där ser jag plötsligt nycklarna som ligger längre bort på hallgolvet bredvid skorna.
Och det blir en sjutusan till jävlig dag men det gör ingenting, för allt känns mycket lättare med myntet i fickan. Jag fingrar på det flera gånger under dagen.

Alldeles nyligen kom två underbart roliga och härliga människor in i mitt liv, vänners vänner. Sådana människor som gör att man ler när man tänker på dem. Nu har de här två fått en liten liten dotter, förstås världens sötaste.
Och jag kan inte låta bli att förundras över det hur märkligt allt är egentligen.
För ett år sedan hade jag inte räknat dem till vänskapskretsen, nu känns de så självklara. För ett år sedan fanns inte deras lilla dotter och nu finns hon.
Tänk då på alla människor som ligger framför en i livet. Som liksom väntar någonstans och som man idag inte har en aning om att man ska träffa för ännu har man ju inte träffat dem. Tänk vad fint.
Och tänk på alla de man träffar som hastigast men som ändå fyller ens liv med berättelser. Som taxichauffören som körde mig till jobbet imorse, som skulle hem och lägga sig efter en hel natts arbete när jag just skulle börja min arbetsdag. Vardagsmöten som ramar in våra dagar.