oojojoj

Katastrof. Platt fall. Åt fanders med alltihop.
Imorgon blir alltid en bättre dag försöker jag tänka. Men se nääh-ej, det bidde det inte. Uppdragen jag gör spricker. Vinkeln känns inte ny, intervjupersonerna inte tillräckligt heta - texterna arkiveras och prestationsångesten växer. Jag får nya uppdrag, historien upprepar sig.
Ungefär så. Bahhh!
Tror jag jinxade allt med förra inlägget om hur bra det är. Nu går jag istället runt som parian på arbetsplatsen. Jupp, jag är i en svacka och vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur det här. Kom fort nu revanschen - för i hvte!

Och när allt känns som mest dystert säger intervjupersonen det som aldrig kan skrivas i artikeln men som får mig att le varje gång jag tänker på det. 
Så jag söker honom hela förmiddagen utan resultat, mitt i lunchtimmen svarar han plötslig och vi bestämmer att jag ska ringa drygt 50 minuter senare.
Men då tjuter det upptaget hela tiden.
Nyhetschefen frågar efter min text.
Absolut, strax klar säger jag.
Går tillbaka till min plats, tar upp telefonen och nu banne mig ringer jag intervjupersonen var tredje minut. Telefonterror fungerar. Han svarar till slut, men stressen i hans röst avslöjar genast att han har bråttom.
– Jag ska in på ett möte, säger han och jag hör ett hisspling i bakgrunden.
– Åhh.. det gör inget ,säger jag så vänt jag bara kan, då tar jag bara en snabb fråga. Lovar, det går undan!
– Ehhh.. ookej... då börjar jag klä av mig medan du frågar...
– Vaa??! vad är det för ett möte du ska på egentligen?!
Ajjajaj, inte så smart tänker jag och blundar. Ibland kommer frågorna för fort helt enkelt, orden slipper ur mig innan jag hinner hejda det.
– Alltså rocken, jag ska bara ta av mig rocken! Alltså inget annat. Det är sant!
Antingen bär det eller brister det nu tänker jag och kan inte längre hålla tillbaka skrattet. Jo-rå, han börjar skratta han med. Vi skrattar så vi kiknar.
– Ta din fråga du, det spelar ingen roll att jag blir sen till mötet säger han.
Vi skrattar fortfarande när vi lägger på luren.