oojojoj

Jo, just det, jag sitter i ett kontorslandskap. Det är social miljöträning utan dess like. På en armslängs avstånd åt båda håll har jag bänkgrannar. Vi sitter tre i rad och mitt emot mig sitter ytterligare tre i rad. Nu har jag upptäckt att alla andra tycks kunna sitta stilla på sina platser. Hur fixar folk detta år efter år?
Redan efter en timme börjar det krypa i mig, lägg på någon timme och jag vaggar stolen sidledes, bakåt och framåt och är helt övertygad om att jag måste ha någon slags odiagnostiserad bokstavskombination. 
Räddingen är den goda-kaffe-maskinen som det tar cirka fem minuter att gå till.
Och det bästa av allt, det finns olika vägar dit så jag kan variera mig. Jag dricker förstås inte kaffe - om man tar te och häller en massa mjölk i koppen så tror jag faktiskt att det kan tas för latte.
En annan sak jag konsekvent kör med är att omedelbart anmäla intresse så fort det finns ett uppdrag utanför huset, oavsett vad. Idag innebar det att gå iväg och handla en matkasse och det förgyllde hela dagen. Ingen annan på redaktionen tycks fatta att jag att jag gör sådant här frivilligt. 
Men kom igen, en hel dag vid ett bord, det blir man ju konstig av. För om du har suttit still så länge - medge att du också börjar tänka lite märkliga tankar?  Johodu!
För inte är det väl bara jag som börjar fundera över hur fort och hur länge man skulle kunna stoppa fingrarna i näsan utan att någon annan märker det?
Eller vilka av bänkgrannarna som skulle gå till final i en gyttjetävling / pajbakningstävling / orienteringstävling?
Vilken kändis bänkgrannarna liknar mest utseendemässigt?
Eller vänta, ta den här - vilka på arbetsplatsen som skulle kunna tänkas strula med varann eller kanske redan har gjort det?


* Ehh, funderar på om ett träningskort skulle kunna råda bot på en del av problemet i alla fall...