oojojoj

Självklart slår ljuset om precis när jag ska över gatan. Självklart sker det när blåsan pressar på Inte En Minut Till. En strid ström bilister gör det till rena dödsfaran att rusa emellan. Jag kniper och försöker tänka på vad helst annat. Börjar svettas. Börjar småstudsa på stället. Kisar mot röda gubben och försöker med ren tankekraft få honom att ändra färg. I ögonvrån noterar jag plötsligt en till studsare, i tajta kläder, hästsvans och med musik i öronen hoppar hon upp och ner på min vänstra sida. Utan att kunna hejda det börjar vi studsa i takt. Som i en tyst överenskommelse vägrar vi kännas vid den andres existens och finner oss i situationen. Tills en tredje person med tunga matkassar närmar sig vårt övergångsställe och stannar upp till höger om mig.
Nu blir det bara för knäppt tänker jag och tar sats mot mittrefugen. Samma tänker tydligen hästsvansen. Resultatet blir att vi kapplöper mot mitten. Och väl där kan förstås ingen av oss låta bli att återuppta studsandet. En evighetslång pina innan det slår över till grönt och vi båda far iväg som pistolskott, lika målmedvetna men med helt olika mål.