oojojoj

Jag har sett framför mig hur vi i perfekt harmoni glider fram genom vattnet, inga ord behövs, elegant skär vi vågorna och vattnet krusar sig lätt efter våra paddeltag. Verkligheten blir en helt annan.

På plats tar jag aktern och sambon fören. Tillsammans med två vänner har vi hyrt två kanoter av typen kanadensare och utan större komplikationer lämnar vi Brunnsvikens Kanotklubb. Just biten från bryggan och säg, fyra fem paddeldrag ut i vattnet, blir faktiskt de mest lyckade under hela turen. Våra vänner lyckas däremot med precis det som jag trodde att jag och sambon skulle åstadkomma, naturligt paddla lugnt och fint som ett par turen igenom. Jag och sambon blir sjöns rebeller.
- Kom igen, ropar sambon och tar kraftiga framåtdrag.
Kombinationen sol och vatten, vi i kanot och vänner i kanot bredvid triggar tydligen igång hans tävlingsinstinkt. Här gäller det att vinna. Och jag tar i. När sambon tar ett tag, försöker jag ta två. Vi far fram. Yaah maan!
Tittar upp och inser i ett slag att det som skiljer oss från övriga paddlare ute på sjön är att vi helt saknar kurshållning. Samma sak slår sambon samtidigt.
- Håll kursen! hör jag från fören.
- Ja, jag försöker! gastar jag tillbaka, bromsar och parerar allt jag kan för att undkomma motorbåten som närmar sig osannolikt fort.
- Jag försöker styra undan oss, säger sambon.
- Okej, men jag styr jag också, säger jag.
- Båda kan inte styra!
- Håller med. Då styr bara jag, tycker jag men sambon är inte med på den linjen.
Han jobbar enligt egna tekniker i fören, jag jobbar enligt mina i aktern. Fråga inte hur men vi lyckas undvika motorbåten. Egentligen skulle hela vår kanotupplevelse kunna sammanfattas med orden undvika i möjligaste mån. Vi kör någon slags kanotslalom över sjön. Sick-sack-banar oss fram i vattnet.

När vi närmar oss en brygga vid Bergianska trädgården vill vännerna stanna för fika. Jag kan inte tänka mig ett bättre avbrott. Inte sambon heller. Genomsvettiga häver vi oss upp på bryggan. Både jag och sambon har långärmade vindjackor under flytvästarna. Det har inte vännerna.
Vännerna har fika med sig, det har inte vi tänkt på alls. Som vanligt.
Kamratligt och frikostigt delar vännerna med sig av vad de har. Men så kommer sambon på att i Bergianska trädgården finns ett café, han försvinner iväg en liten stund och återkommer strax med kanelbullar och kyld dricka till alla. Jag pyser av stolthet, han är så bra han, min sambo!

Åter i kanoten enas vi om att jag som har akterplatsen bör vara styrman.
Det håller ett litet tag. Sambon är inte helt övertygad om att mina färdigheter är de bästa och vill hjälpa till. Nog har han väl rätt i det, tyvärr med följden att etappen tillbaka blir en repris på tidigare beteende. Frånsett det att sambon nu kommit på att han med bålrotation kan öka farten. Allt sinkas dock av broms- och parering med paddlarna med jämna mellanrum. Sannolikt avverkade jag och sambon dubbelt så lång sträcka jämfört mot våra paddlarvänner, utan att komma fram fortare. Men vi välte inte. Vi krockade bara en gång (med paddlarvännernas kanot och ja, det var vårt fel), och vi vill båda gärna paddla igen. 
Då i enmanskanot.

Felsökning i efterhand:
För att hålla stadig kurs i en kanadensare bör akterpaddlaren i slutet av varje paddeldrag vrida övre handen och samtidigt hålla kvar paddeln i vattnet som ett roder i någon millisekund. Under den korta stunden håller förpaddlaren sin paddel i luften, allt för att bibehålla rytmen... och kursen.