oojojoj

Jag har våndats i dagar. Ingen vill ha svamp. Jag har tittat på min vänstra lilltå och grinat illa. Sambon har tittat på min lilla tå och skakat på huvudet. Det här ser inte bra ut har vi kommit fram till, har jag fått svamp? Ingen av oss vet.
Så jag tvättar med tvålen som säger sig ha doften av sommarängens vackraste blomster. Jag torkar noggrant och i mina lätta gula tygskor går jag med tunga steg till fotvårdsbutiken.
Bepansrad med ett exemplar av Dagens Nyheter står jag sedan utanför butiken och låtsatsläser i väntan på ögonblicket då ingen kund befinner sig därinne, står där och övar på bästa sättet att framföra min förlägenhet. En redig medelålders kvinna i praktisk kortklippt frisyr och stålbågade glasögon möter mig när jag till slut kliver in genom dörren. Snabbt hasplar jag ur mig min undran.
Och så gör jag det igen, för hon uppfattar inte vad jag säger första gången.
Och inte andra heller. Tredje försöket går budskapet fram och hon spricker upp i ett förstående leende, ber mig ta plats i fåtöljen och går för att hämta fotvårdspecialisten. Och jag sjunker ner på den mjuka dynan, hör henne fråga sin kollega ifall denna har tid och lust att titta på en tå. Och jag försöker sjunka djupare ner i fåtöljen när jag ser att två kunder kommit in i butiken.
- Ja, visst kan jag titta på din tå, säger kollegan som vänligt leende kommer fram mot mig, Cameron Diaz dubbelgångare.
Hon knäböjer och jag drar motvilligt ut min vänstra fot ur tygskon. Förfärad ser jag att picknicken i Hagaparken häromdagen har lämnat kvar grässtrån i skon som nu klibbar fast på foten.
Svett på foten, svett i pannan, svett längs ryggraden.
Cameron Diaz låtsas som ingenting.
Istället plockar hon upp ett skalpell-liknande föremål och trycker försiktigt under nageln på lilltån, skrapar lite och jag blundar, hon luktar lite.
- Nej, du har inte svamp, säger hon och reser sig upp och jag inser att jag hållit andan. Du har nog slagit i tån, alternativt att du använt en sko som klämt tån.
Din tå har skadats och det finns blod under nageln, det är därför den ser så där blå-lila ut. Det kommer ta tid innan det går över men det läker sig självt. Dina tår ser annars fina ut.
Överlycklig hoppar jag upp och gör en segerdans! I verkligheten sitter jag kvar i fåtöljen och tackar ödmjukast, överlycklig.
Från fotvårdsbutiken går jag direkt till närmsta kiosk, här behövs en välkyld dricka mot all svett. Med Dagens Nyheter hopklämd under armvecket och med en coca-cola i handen svänger jag sedan lättad ut i folkmyllret igen, krockar nästan med en ung man som går gatan fram.
- Vilka snygga tuttar du har! 
- Vad?! jag stelnar till, skjuter ragg. Förväntar du dig ett tack nu? spottar jag ut och i sinnet börjar jag genast formulera dräpande citat av könsdiskriminerande objektifierande sexualiserande karaktär. Den här killen kommer inte få det lätt!
- Åhh, förlåt... jag vet inte varför jag sa så... det bara kom spontant... det är bara en komplimang, säger han och slår ut med armarna i en avväpnande gest.
Hela han backar.
- Jaaha, säger jag och kommer av mig. 
Skamsen står han framför mig, som i väntan på en dom, förlåt står skrivet över hela honom.
- Hmmf... Men. Okej. Tack. 
Han skiner upp, nickar hejdå och försvinner snabbt i iväg. Jag går vidare åt mitt håll. Fundersam. Men avbryts tvärt i tankarna när jag möter dagens vresigaste min från en dam i blåblommig blus. Envetet håller jag fast hennes blick och ler ända nerifrån tårna. Vilken effekt. Hon blir så vacker när hon inte kan motså att le tillbaka. Ett till en början blygt, liksom prövande leende som sedan breder ut sig så hon glittrar. Och så passerar vi varann.