oojojoj

Först på fjärde försöket lyckades jag nu komma in på bloggen genom att skriva rätt lösenord. Gång på gång snubblar jag över tangenterna.
Jag är trött, trött, trött och samtidigt glad,gladare, gladast! Imorgon publiceras min allra första artikel i tidningen som jag i hemlighet alltid drömt om att få jobba på. Men det var först i förmiddags klockan 10.30 som jag insåg att texten som jag trott att jag hade på mig till imorgon att få klar skulle in idag vid 15.30-tiden. Inte den aha-upplevelsen man vill ha.
- Det här fixar du, säger nyhetschefen som är overkligt modellsnygg och som dessutom tilldelats förmågan att sätta sig bekvämt utan att få en endaste klädrynka.
Det blir till att fort som attan försöka få tag på intervjuperson, boka upp fotograf och parallellt sätta sig in i ämnet. En halvtimme senare står fotografen och stampar vid mitt skrivbord, redo att åka. Till utseendet en Tintin-kopia med pliriga ögon, också han praktikant som är inne på sin tredje dag på stället precis som jag. Vi far ner i garaget och det blir genast problem.
Det finns flera garage. Det finns massa kluriga gångar mellan de olika garagen. 
Vi irrar bort oss totalt.
I säkert en halvtimme går vi runt, runt, runt och känner oss borttappade tills vi stöter på vaktmästaren i underjorden som liksom en räddande ängel visar oss rätt. Äntligen iväg, men naturligtvis kör vi vilse. Finns det flera alternativ lyckas jag och Tintin alltid välja precis fel. Men Tintin har humor och är full av roliga historier och jag skrattar så mycket i bilen att jag glömmer bort att tänka ut smarta frågor till intervjun. Men på något sätt löser det sig ändå. Vi hittar fram, visst vi parkerar lite för långt bort och blir genomblöta under promenaden i hällregnet, men intervjupersonen är enormt trevlig och talför och klarar av att vara naturlig trots Tintins närgångna kamera. Så vid gott mod är vi åter på redaktionen när klockan slår 13.00. Jag vet inte hur det går till men jag lyckas få i mig ordentlig mat och sätta ihop en sammanhängande text på cirka 2300 tecken. En titt på klockan säger 15.45. Nästan i tid.
Lägger över texten till nyhetschefen och försöker tänka på allt annat än att han nu läser och bedömmer vad jag skrivit. Det går såklart inte.
Till slut står jag inte ut längre. Försöker släntra fram så där avspänt ledigt och coolt, slänger ur mig ett kort "ok, eller?", med en menande blick.
- Perfekt, inga ändringar, kanske något litet ord bara i ingressen annars helbra, säger nyhetschefen.
- Du skojar, utbrister jag innan jag hinner hejda det.
- Nej, lovar, det var helbra.
Och jag lovar. Jag svävar tillbaka till min plats.
Och jag tror säkert att jag kommer drömma de allra, allra, allra bästa drömmar i natt. God natt.