oojojoj

Håller andan när jag ser vad som trillat in i dagens mailkorg.
Blundar och tittar igen. 
Ingen ändring.
Mailet är kvar, bara väntar på att jag ska klicka upp det.
- De har ångrat sig! Jag vet att de kommer maila mig och säga att de har ångrat sig, jag är nästan helt säker på det, eller så var allt bara ett skämt... tänk om jag hittat på allting? 
- Nej inte alls, det kommer gå bra! hävdar vännen.

Intervjun var i våras. Sju nervösa minuter. Där jag öppnar starkt med att uttala chefens namn fel, jag helt enkelt ändrar hennes namn, där jag fortsätter med ett lågt skämt om kossor som vallas in i fållor (angående snurrdörrarna vi passerar på vägen till rummet vi ska sitta i, nej hon ler inte ens) och när jag ändå är igång kan jag förstås inte låta bli att jämföra tidningens lokaler med deras största konkurrent (som jag jobbat för tidigare). Och självklart drabbas jag av akut minnesförlust när hon ställer sin första fråga under intervjun " vad är det nu utbildningen du har gått heter?". Totalt blankt. Jag minns inte riktigt hur jag gjorde för att komma runt det, bara att jag pratade en massa och att det gick fort. Pratar jag fort brukar jag alltid staka mig till slut. Jag är helt säker på att jag stakade mig en massa under intervjun. Vet att jag försökte se cool ut mitt i allt. För jag ville så gärna åtminstone verka lika avslappnad och naturlig som hon.
Vet att jag misslyckades kapitalt när jag försökte lägga benen i kors för att sätta mig precis som hon satt. De nya trånga jeansen, införskaffade speciellt för detta tillfälle, skar smärtsamt och jag minns att jag log ansträngt i fåfängt försök att inte låtsats om det. Intervjun varade inte längre än sju minuter och efteråt lotsade hon mig ut bakvägen. Det om något övertygade mig om att allt gått käpprätt åt skogen.

Ungefär två veckor senare mailar hon att jag blivit antagen som deras praktikant i höst. Jag kan inte tro att det är sant, så förvånad och så jippie-jippieglad i ett! Jag ringar in måndag den 24 augusti i almanackan och textar "idag börjar praktiken". Men ju mer datumet närmat sig desto mer osannolikt har allt börjat kännas. Och nu mailet i inkorgen:
"Ang. RE: Ang. RE: Ang. RE: Ang. RE: Ang. envis praktikantaspirant :)‏"

Tar ett djupt andetag och klickar upp mailet.
"Hej,
Du är välkommen strax för kl 9 nu på måndag. Anmäl dig i receptionen så kommer jag och hämtar dig."

Åhh.
Allt släpper.
Hurra!
Jag vill göra så stora saker!
Jag vill vara så kreativ och bra, förändra och inspirera. Och samtidigt tanken som inte vill släppa "hur fasen ska jag klara det här, det är ju skitläskigt, fixar jag detta? hur tänkte jag egentligen, vad har jag gett mig in på? Nej jag är nog inte redo ändå."
Och snart är det måndag.